Våren i en kran
Taken var först att kasta av sig snön. Med ett dovt muller i natten släppte taken sin last bit för bit och blottade sitt röda tegel och sade att nu får det vara nog.
Nu ska det bli vår.
Och vilken vår sedan. För dagens kyla är en del av morgondagens värme, eller hur det nu var. Dessutom har jag en förhoppning att den tar oss med mer storm än vanligt i år.
Så nu får även vi försöka kasta av oss vår last, med ett dovt muller i natten.
Skit samma att det kommer lite mer snö då och då. Nu har det vänt.
Snögubben följde. Men han är ursäktad. Han har kämpat tappert ända sedan december. Nu tappar han sektion för sektion och en sorglig, smutsig liten klump är allt som finns kvar.
Vägarna kom härnäst. Plötsligt hade jag fast mark under fötterna, under bildäcken och barnvagnsjulen.
Och de tak som inte självmant klarade av att kasta av sig den vita filten fick hjälp av män i kranar med hammare som svor och bankade så att isen och tegelpannorna flög.
Aldrig har väl våren personifierats på ett mera lämpligt sätt.
