Vad hände med det ungdomliga oförståndet
Jag önskar jag inte visste vad jag inte visste då.
Sångtexten griper tag i mig på ett sätt den inte borde, på ett sätt den bara borde gripa tag i tonåringar, inte 35-åriga tvåbarnspappor någonstans i sölet mellan middagen och kvällsmaten.
Livet var enklare när man inte visste så mycket. Som det där med resor. Hur jag som tjugoåring satt i en liten afrikansk stad och tänkte att jag nog ska traska in i det där andra landet också. Ensam. Utan att kunna språket. Utan att ha någon guidebok. Utan att veta något. Jag bara tog min ryggsäck och började gå.
Om mamma hade vetat.
Om jag själv femton år senare hade vetat.
Nu ska jag ut och resa igen och efter att sällan ha varit utanför kommungränsen under de senaste åren är det inte lätt. Allt verkar så stort, främmande och farligt.
Jag önskar jag inte visste vad jag inte visste då.
Ändå är det inte precis Afrika jag ska till, utan Europaparlamentet i Bryssel, som dock har blivit lite som pyramiderna verkar det som. Något man ska ha sett.
Jag får resfeber av en liten resa till Bryssel. Det är illa.
Men sedan är jag också lite spänd på mötet med detta kolossala demokratiexperiment. Lilla jag som bara har jobbat på småtidningar. Kommunnivån klarar jag av men så fort det blir riksnivå blir jag för nervös. En gång kom Göran Persson till Karlskoga när jag jobbade på Karlskoga Kuriren och på presskonferensen vågade jag inte fråga någonting. Hur ska det då bli på europanivå?
Nervositet. Damm på passet. Flygrädd har jag blivit också hur nu det gick till.
Men jag såg något på kartan om att det låg ett chokladmuseum i Bryssel. Det räcker långt.
För jag vet något jag inte visste då som jag faktiskt vill veta.
