Svåra siktförhållanden
Jag gick till fel barnkalas i går. Men hon som tog emot mig visade stor förståelse, pekade på ett hus på andra sidan gatan där det också hängde ballonger. Där fanns mitt barn.
Jag måste bli lite mer ordningsam känner jag ibland, kolla vart jag ska och inte bara chansa. För det kan bevisligen vara två kalas på samma gata.
Gjorde bort mig även i yrket för ett tag sedan. Jag gick runt på en högstadieskola och letade nior för att fråga dem vad de hoppades studera på gymnasiet.
– Ursäkta mig, går du i nian, frågade jag förbipasserande elever.
– Ursäkta mig, går du i nian, frågade jag en tjej, trodde jag.
Men hon gick inte i nian, hon var lärare.
Det var motljus skyller jag på, svåra siktförhållanden. Jag skämdes.
Tonåringar är så rakt fram ibland, rätt på liksom.
– Vem är du, frågade de, med rätta.
– Du är blyg, konstaterade en tjej som nog gick i åttan och som hade sett när jag försiktigt närmade mig elever för att fråga dem om deras gymnasieval.
– Jag tycker man ska vara det, svarade jag men hade inte riktigt tid att förklara vad jag menade.
Visst är jag blyg och kan tyvärr inte göra så mycket åt det, och ibland vill jag inte det heller. För jag inbillar mig att när man som journalist ska närma sig helt främmande människor och ställa dumma eller bra frågor är det bäst att vara lite blyg.
