Marsvin och kokosbollar

Mitt onda öra bidrar till skolelevernas resa till Auschwitz.

Det började med att jag hörde dåligt, sedan fick jag ont i ett öra. Gick jag därför till vårdcentralen i Ulricehamn, där det konstaterades stopp i båda öronen. Två vänliga kvinnor slet en god stund med att rensa rent och lyckades ganska bra.

Fantastiskt att höra igen. Som när jag trampar sönder isen på vägen till jobbet. De där frasiga tunna iskanterna som har lättat lite från asfalten. Eller som när jag återigen kan höra alla nyanserna av tangentbordsknatter.

Ont hade jag i alla fall i mitt öra och det var under denna tid jag upptäckte att jag tröstäter. Knackade det då på dörren. Det var en ung man som ville sälja kokosbollar för att finansiera en skolresa till Auschwitz.

Smarta skolelever, tänkte jag och om örat inte slutar göra ont snart har jag satt i mig två lådor.

Upptäckte också under denna tid att jag gillar att kunna köpa värktabletter i mataffären sent på kvällen. Bäst jag satt där i bilen på väg hem med en brieost och tabletter i fickan fick jag sladd.

Jag får det i bland och jag ska villigt erkänna att jag gillar det.

Jag önskar ibland att jag var en sådan som åkte ut på isen och sladdade men det är jag ju inte och får vara nöjd med det.

Men vad är det egentligen för känsla som uppstår när det släpper under hjulen?

Jag glömde örat i alla fall, vilket jag även gjorde på jobbet i dag när jag fick reda på att polisen i Ulricehamn har tre marsvin i en fyllecell.

De såg söta ut där de gick och nosade i en bur i den kala cellen. Ulliga, mjuka små djur i den kala hårda deprimerande cellen bland alla tuffa poliser.

De tillförde något, tycker jag.

Nu ska jag gå och äta en koksboll till.