Ingen rim och reson i min väska

Det hänger en glad elefant nere vid sjön. En sorts snuttefilt med elefanthuvud är det närmare bestämt men likväl ser den mycket glad ut, trots att den hänger där på en gren, ensam i snöfallet. Skild från ett nu kanske sorgset barn.

Snuttefiltar eller snutteprylar kan ju bli så viktiga för en del. Min treåring sover till exempel med en noshörning just nu, ibland med en leksaksbil. Värst är när han vill, kräver och inte tolererar annat, än att sova med sin legosopbil. För det är svårt att sova bredvid någon som har en stor legosopbil i handen.

Själv har jag böcker som någon sorts snuttepryl i sängen. Det känns tryggt att ha en bra bok i handen, även om ögonen faller ihop när jag öppnar den. Läste senast i en bok om rim och ramsor.

För rim är roligt.

Hittade till exempel en hel sida med variationer på Tack för maten-ramsan.

"Tack för maten den var god, den ger kraft och levnadsmod.", till exempel. Och: "Gud ske lov och tack, att jag inte sprack." Eller: Tack för maten sa soldaten, och trampade i spenaten."

Funderade ett tag på om jag skulle plocka med mig elefanten och efterlysa ägaren i tidningen, men konstaterade snabbt att den förmodligen hänger bra där den hänger.

Elefanten vid vägkanten.

Dessutom hade den inte fått plats i min ryggsäck, eftersom den är en av de där platserna där saker samlas. Som byrålådan i entrén, som nattduksbordslådan, som garderoben.

Hittade vid en gryningsräd i väskan ett lypsyl, en tygpåse, en plastpåse, två tändare (jag röker inte), ett par ljusblåa barnstrumpor, åtta anteckningsböcker, åtta pennor, en mobilladdare, ett häfte med post-it lappar, en bok med huskurer för skrivkramp, en bok om rim, mynt till ett värde av fjorton kronor, en barnvante, en kalender samt en bunt osorterade viktiga samt skrynkliga papper.

Ändå öppnar jag sällan väskan. Ska rensa den nu. Vem vet när man kan behöva plocka upp en glad elefant till exempel.