En gul kopp
I morse diskade jag min gula Elfsborgskopp och trots att jag inte kände för att dricka kaffe så tidigt på dagen ställde jag den i kaffemaskinen och fyllde på. För sex mål är mycket.
Vår kaffemaskin har fått nya knappar förresten. Kaffe med mjölk stod det. Nu står det kaffe med vitt eftersom det där vita pulvret inte får kallas mjölk när det inte är mjölk.
Kaffe med vitt. Konstigt. Men man ska kalla saker vid deras rätta namn.
En gång var jag femton år gammal och spelade med i en B-lagsmatch i division fem, eller kanske sex och efter två minuter fick jag en tackling och landade på axeln och fick tillbringa natten på sjukhus eftersom nyckelbenet var av och den spetsiga änden hotade att tränga ut genom skinnet.
Sedan blev det orientering istället ett par år.
Kanske var jag ändå inte så förtjust i fotbollen då. Undrar ibland hur det är med småfusket nu för tiden. När jag var ung var det accepterat med småfusk. Det är okej att dra ner en motståndare, bara inte domaren ser det, det är okej att filma bara man får fördel av det. Konstigt egentligen.
Men nu börjar jag tycka bättre om fotbollen igen.
Jag har lite svårt att förstå varför jag har börjat tycka om fotboll igen. Kanske är det den där enkla, kravlösa och okomplicerade känslan av att höra till, vara en del av något större.
Ta på dig en gul tröja så är du med i gänget.
Kanske känner jag ett sug att själv vara med och leka i något sammanhang.
Dock inte nu. Nu ska jag ta en kopp kaffe till och sitta inne och lyssna på smattret mot rutan som förkunnar att snön snart är borta. Förståligt att så många prisar regnet nu, men också det en konstig känsla.
