Äntligen stod prästen i predikstolen

– Vad händer sedan då?

– Sedan kör polisbilen på tanten så hon får åka ambulans till sjukhuset.

– Jaså, säger jag lite tveksamt, men det låter sorgligt. Vore det inte roligare om sagan slutar lyckligt istället?

Vi sitter och gör en bok tillsammans, jag och en ung herre som bor i mitt hus och han är snäll, låter mig bestämma lite fast jag inte borde göra det egentligen. Boken handlar om polishunden Oliver.

Jag biter mig i tungan. Säger att egentligen blir det nog bättre slut om polisbilen kör på tanten.

Egentligen är jag inte så förtjust i slut, gillar inledningar bättre. Sådana som griper tag redan från första meningen.

Pang på med laddade ord och udda händelser.

"Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buendía påminna sig den avlägsna eftermiddagen då hans far tog honom med för att visa honom isen."

Márquez och hans Hundra år av ensamhet.

"Vi ligger nio kilometer bakom fronten. I går blev vi avlösta; nu har vi magen full med bondbönor och oxkött och är mätta och belåtna.

Remarque och På västfronen intet nytt.

Eller så kan det vara något stillsammare men ändå finurligt.

Där är Jan Olof Olsson en favorit i sina kortstycken som ibland tycks handla om ingenting men ändå är svåra att sluta läsa.

"Under en kontrollresa genom landet har jag funnit att den svenske mannen inte har löst problemet med byxlinningen."

Eller:

"I olika väntrum känner man sig sjuk på olika vis."

Jag är även rätt förtjust i inledningen av sagan om polishunden Oliver.

"Det var en gång en tjuv som tog en väska från en tant som hette Sara."