Älgar och bäckar om våren

Satt vi och åt varsin liten kexchoklad mellan träden någonstans väster om skidbacken och lyssnade på våren. Då treåringen plötsligt bröt tystnaden.

– Men jag vill se en älg, på riktigt.

– Jaså.

Tystnad en stund.

– Fast ingen med horn.

– Nä, det förstås.

Tystnad.

– Pappa om dom har horn, kan dom stånga oss då?

– Nä älgar stångar inte människor.

– Stångar dom bara smådjur då, frågar han med någon sorts hoppfull ton.

– Nä dom stångar nog mest varandra, säger pappan och hoppas att treåringen inte ska fråga varför älgarna gör det.

Återigen tystnad. En bäck brusar förstås. En hund skäller på avstånd.

– Kan älgar bitas?

– Nä älgar bits inte.

– Har dom inga tänder?

– Jo.

– Kan älgar klättra i träd?

– Nä, säger pappan och äter upp den sista kekchokladen.

– Nä det kan bara gråvargar, säger tråringen bestämt som någon slags avslutning och så reser vi oss för att gå.

Då ligger det plötsligt en stor hög med färskt älgbajs framför fötterna på oss. Vi fascineras, tittar.

För att sedan ta oss ner för backen.

Beundrar bäcken på vägen hem gör vi förstås.

Det blev många långpromenader i helgen också och många bäckar går jag då förbi, som rinner genom staden, till synes lekfullt, men alltid brusande och glittrande. Det är något visst med bäckar, tänkte jag med vagnen framför mig fylld av ett snusande barn. Varför då? Så slog det mig att det kanske är minnet av barndomens lekar. Alltid sökte vi om våren bäckar, för att fördämma, göra sjö, bygga förgreningar eller bana väg. I timtal gick vi där och blev blöta och leriga, uppslukade av barnens ingenjörslek. Sökandes efter rätt pinnar och stenar.

Nu tycks sysselsättningen mig kall.

Våren är varm och spännande, men samtidigt kall.