Ulricehamn

Varningsflagg för ”folkliga” partier

Ulricehamn ,

Hissa varningsflagg för partier och politiker som säger sig representera ”folkets” åsikter. De representerar bara den del av folket som har röstat på dem.

Artikeln publicerades 7 oktober 2017.

Det är nästan exakt elva månader kvar till nästa val. Den 9 september 2018 avgörs det vilka partier – och politiker – som lyckats bäst med att få väljarna att tycka att just de är det bästa alternativet för att styra landet, länet/regionen eller kommunen.

Hur det sedan blir, vilka konstellationer som väljer att samverka för att komma till makten, avgörs inte alltid direkt under valnatten, utan efter förhandlingar, med givanden och taganden. Ett och annat vallöfte brukar gå upp i rök under den processen.

Det finns många orsaker till att människor väljer att engagera sig politiskt, men man kan väl ändå hoppas, att det bottnar i någon slags uppfattning om hur de vill att samhället de lever i ska se ut och fungera och att de inte bara ser det som ett sätt att förtjäna uppehället.

Ofta styrs valet av partiernas inställning i större och övergripande frågor, medan man kanske väljer att ha överseende med deras åsikter i andra. Vilket parti driver miljöfrågorna hårdast, vilket prioriterar frågor som rör äldre högst, vilket värnar mest om individens frihet, vilket förespråkar en stor offentlig sektor och ett större samhälleligt ansvar, vilket arbetar bäst för att underlätta företagandet, vilket har satt landsbygdsfrågorna högst på dagordningen... ? Ofta är det säkert en kombination av dessa som avgör valet av partiengagemang.

Jag tänker mig att varje parti har en linje det bestämt sig för att följa – inte alltid en rät sådan och inte i evighet, men ändå, någon form av ungefärlig färdriktning: Här är vi i dag och dit vill vi komma om xx antal månader eller år.

Därför blir jag förvånad när partier relativt snabbt byter kurs. Som Moderaterna efter Reinfeldt (vilket ju för övrigt försatte partisympatierna i fritt fall, något som ironiskt nog ledde till att hans efterträdare tvingades avgå). Möjligen kan då någon invända, att det var Reinfeldt som stod för den största kursändringen, efter den mer traditionella högerpolitikern Bo Lundgren, som inte var i närheten av folklig och inte gick hem särskilt bra i tv–rutan. I så fall innebar valet av Anna Kinberg Batra ett steg tillbaks mot detta tidigare tillstånd. Valet av Ulf Kristersson befäster nog den av henne inslagna vägen.

Därför blir jag också förvånad, när företrädare för politiska partier, inte sällan på lokal nivå, säger sig ”lyssna på folket” och anpassar sin politik efter vad de tycker sig uppfatta. Budskapet är: ”Vi representerar folket och dess åsikter och skiljer oss från det övriga politiska etablissemanget”.

Men politiker som anser sig representera ”folket” irrar omkring på väldigt tunn is. Den enda gång (utöver folkomröstningar) som folkets vilja visar sig är vid de allmänna valen (och vid eventuella folkomröstningar, men de är ju inte särskilt vanliga).

Det är i dessa val det avgörs hur stor del av väljarkåren ett parti kan säga sig representera. Partier, som i dessa val inte får så många mandat, kan knappast med bevarad trovärdighet därefter säga sig representera folket och de kan inte heller kräva mer inflytande än det som väljarkåren gett dem rätt till.

Så fungerar det styrelseskick, med representativ demokrati, som Sverige så framgångsrikt tillämpar och som gjort vårt land till ett av de bästa i världen att leva i.