Ulricehamn

Ulricehamns fem byggnadsminnen: Stationshuset

Ulricehamn Artikeln publicerades

Historien om

Stationshuset i Ulricehamn - ett av Ulricehamns kommuns fem byggnadsminnen.
Foto: Moa Carlsson/UT
Stationshuset i Ulricehamn - ett av Ulricehamns kommuns fem byggnadsminnen.

Del 1: Stationshuset

Ulricehamns kommun har fem byggnadsminnen. Mest känt och mest lättillgängligt är stationshuset, 113 år gammalt. På andra våningen bodde en period svensk damfotbolls mest framgångsrika spelare/tränare.

1906 stod stadens nya stationshus färdigt för invigning. Den borgliknande byggnaden i tegel var betydligt större och pampigare än företrädaren, en liten träbyggnad strax söder om den nya. Under en en kortare period stod de båda bredvid varandra.

Det nya stationshuset kom till i samband med att järnvägen mot Falköping öppnades (Västra centralbanan). Med åren kom staden att bli något av en knutpunkt för den spårbundna trafiken, med banor åt alla de fyra väderstrecken. Den som sist byggdes, Ulricehamn-Jönköping, kom också att bli den som lades ned först – en av landets mest kortlivade järnvägsprojekt.

Stationshuset har två torn som, lite märkligt, har olika utseende. Det ena är runt, det andra fyrkantigt. Kanske ville arkitekten, Axel Petersson, skoja till det lite. I vilket fall lär han ha hämtat inspiration till byggnadens exteriör från Trolleholms slott, öster om Svalöv i Skåne. Så kan det kanske vara, men likheterna är inte direkt slående.

Ulricehamns järnvägsepok blev inte särskilt långvarig. 10 juni 1988 gick det sista persontåget med destination Sjötofta. Godstrafiken levde kvar ytterligare en tid.

Stationshuset ägs i dag av Weland AB, som köpte det för den symboliska summan av en krona (!) av Ulricehamns kommun. Säkert fanns det då goda skäl för kommunen att vilja bli av med ägandet, det hade kostat åtskilliga miljoner att rusta upp byggnaden, något som den nye ägaren förtjänstfullt tog på sig.

Mellan åren 1996 och 2006 användes stationsbyggnaden som lokal för Ulricehamns konst-och östasiatiska museum, som drevs av fastighetsägaren och där besökaren kunde se fantastiska och ovärderliga konstsamlingar. Ett ganska udda inslag i en stad av Ulricehamns storlek.

När museiverksamheten upphörde kom nya hyresgäster och i dag håller Ulricehamns turistbyrå och kommunala bolaget Nuab (Näringsliv Ulricehamn AB) till i lokalerna.

Och fortfarande är stationshuset och området framför något av en knutpunkt för trafik, även om den inte längre går på räls. Taxi Ulricehamn AB hyr ena hörnet och utanför är stans bussterminal med hållplatser för både den lokala och regionala busstrafiken.

Själva huset byggnadsminnesförklarades 1991.

Och den inledningsvis nämnda fotbollslegendaren då? Jo, Pia Sundhage givetvis, som flyttade dit från Marbäck, med sina föräldrar och syskon, när hon var elva år gammal. Här bodde hon tills hon gick ur gymnasiet.

Byggnadsminne

En byggnad som har ett synnerligen högt kulturhistoriskt värde, eller som ingår i ett bebyggelseområde med ett synnerligen högt kulturhistoriskt värde, får enligt kulturmiljölagen förklaras som byggnadsminne av länsstyrelsen. Bestämmelserna får även tillämpas på park, trädgård eller annan anläggning av kulturhistoriskt värde.

I ett beslut om en byggnadsminnesförklaring anges även vilka skyddsbestämmelser som ska gälla för byggnadsminnet. Dessa talar om på vilket sätt byggnaden eller anläggningen ska vårdas och underhållas samt i vilka avseenden den inte får ändras.

OBS: Ett byggnadsminne är inte alltid tillgängligt för allmänheten. Många används som privatbostad eller för andra privata ändamål.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Ulricehamns Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.