Ulricehamn

Ondskan kan föda något gott

Ulricehamn
Tusentals människor hedrade terrorattackens offer; många blomsterbuketter hade lappar med kärleksbudskap.
Foto:

Risken att bli offer för terror är minimal i vårt land. Men rädslan är inte logisk.

Vi var på väg söderut, i bil. Strax före tre ropade mellansonen till – något allvarligt hade hänt på Drottninggatan, i centrala Stockholm.

Oron spred sig i bilen. Äldste sonen bor i Sundbyberg. Han och hans sambo jobbar båda alldeles intill Åhléns och passerar där varje dag. Men han meddelade snabbt att allt var ok. Själv var han hemma just den dagen, men hans sambo var på jobbet. Hon hörde till dem som råddes att stanna kvar på kontoret och kunde inte lämna byggnaden förrän framåt kvällningen. Båda var skakade.

Resten av bilresan lyssnade vi på radio och kollade webbnyheterna. Jag minns inte någonting av själva nedfärden, bara att vi stannade till vid Ljungbystopp och åt lite och i Degeberga för att handla frukostmat.

Jag har skrivit om det tidigare, om hur terrordåd påverkar oss. Ju längre bort geografiskt, desto lättare kan vi hantera rädslan. När det händer i västeuropeiska länder, som Frankrike, Tyskland, Belgien, blir vi oroliga. Och nu, mitt i Sveriges huvudstad... Då kan oron lätt förvandlas till en rädsla som påverkar både våra tankar och vårt beteende.

Men ska man ställa olika risker mot varandra, är ändå den att drabbas av terror minimal och extremt liten om man inte befinner sig i en storstad. Risken att dö eller bli skadad i trafiken är avsevärt mycket större.

Problemet är att rädslan inte är logisk och att terrorn är så oförutsägbar. Trafiken tycker vi oss ha viss koll på och kunna påverka – med terrorister är det helt annorlunda.

Ett terrordåd är ondskefullt, den som gör sig skyldig till det är ond och bör tillbringa återstoden av sitt liv i förvar någonstans. Varför ska man förlåta och försöka återanpassa en individ som mejar ned oskyldiga, försvarslösa människor, som aldrig gjort honom/henne någon skada, mer än att möjligen representera något som hon/han ogillar?

Men ur ondskan kan det ändå födas något gott. Terrordådet i Stockholm har lockat fram mycket positivt hos människor – omtanke, solidaritet, medmänsklighet, kärlek – manifesterat på många olika sätt.

Men det har också lockat fram de sämsta sidorna hos en del, det räcker att ägna sociala medier en kvart eller två för att inse det.

Inte heller högt uppsatta politiker har kunnat hålla en anständig nivå. Knappt hade röken i Åhléns entré skingrats, knappt hade offren identifierats, förrän två partiledare tog tillfället att försöka knipa politiska poänger på det som hänt.

Moderatledaren Anna Kinberg Batra, som framstår som alltmer desperat i jakten på ökat väljarförtroende, fick mig att stänga av teven tidigare än jag hade tänkt mig, när hon började sin jakt på att hitta skyldiga (= den sittande regeringen).

Även en del journalister gjorde mig lätt illamående, på grund av deras aggressiva och osympatiska framtoning. Inte minst Camilla Kvartoft (Agenda) fick mig att fundera över hur enfaldigt provokativ journalistiken ibland kan vara.

Det har gått åtta dagar sedan Rakhmat Akilov dödade fyra oskyldiga människor och skadade 15, några mycket svårt, genom att köra en kapad lastbil i hög fart på en gågata i Stockholm. Låt oss tänka på dem som blev offer för hans framfart, och på deras familjer, när vi nu fortsätter vårt påskfirande.