Ulricehamn

Mest ett forum för livlig debatt

Ulricehamn
Fullmäktiges ledamöter debatterar mycket och gärna, men de allra flesta beslut är i praktiken fattade när de hamnar där.
Foto:

Är fler proffspolitiker och koncentrerad makt bra eller dåligt? Eller kanske både bra och dåligt?

Artikeln publicerades 28 januari 2017.

Ulricehamns kommun har gått från att ha ett ganska stort antal facknämnder, till att ha i stort sett bara de nämnder som är lagstadgade. I dag finns således en miljö– och byggnämnd, en individnämnd, en krisledningsnämnd, en valnämnd och en IT–nämnd. Den sistnämnda är egentligen den enda ”frivilliga”.

Går vi tillbaks lite i historien hittar vi en kulturnämnd, en fritidsnämnd, en turistnämnd, en skolstyrelse (senare barn– och utbildningsnämnd), en vård– och omsorgsnämnd plus några ytterligare.

Ledamöterna i dessa facknämnder var ofta väldigt engagerade och blev lite av specialister på sitt område. I vissa frågor beslutade de själva, andra gick vidare till kommunstyrelsen och ibland fullmäktige.

En hel del av de ärenden som dessa nedlagda nämnder hanterade har i dag hamnat hos kommunstyrelsen och dess 15 ledamöter. Mycket av den politiska makten har alltså koncentrerats till en instans.

Helt i linje med denna utveckling har en politisk majoritet beslutat att utöka antalet kommunalråd från fyra till sex. Dessa sex, med olika grad av arvodering, blir en form av proffspolitiker.

En kommunstyrelse dit många beslut samlas har sina fördelar, i alla fall om det, som nu i Ulricehamns kommun, finns en tydlig majoritet. Den politiska processen blir smidigare och snabbare.

En stor nackdel är mängden ärenden som ska hanteras. Till vissa sammanträden är föredragningslistan så lång att den är närmast ohanterlig, i alla fall för en vanlig fritidspolitiker. Det är näst intill omöjligt att hinna läsa in sig på alla ärenden, där underlaget ibland är mycket omfattande. Detta kan äventyra kvaliteten på de beslut som fattas.

Med det i åtanke är utökningen av antalet kommunalråd till sex kanske inte så tokig, även om den utifrån betraktad kan te sig märklig. För har man betalt (alltså mer än sammanträdesarvode) för att jobba politiskt, har man också en helt annan möjlighet till insyn, att hinna sätta sig in i frågor och förbereda sig, än en vanlig fritidspolitiker har.

Däremot finns risk att de mindre partier som inte har något kommunalråd (MP, V, KD, NU, SD) hamnar lite vid sidan om de övriga och får allt svårare att göra sig hörda. Det är ingen helt lyckad utveckling.

Fullmäktige, och dess 49 folkvalda ledamöter, har med åren blivit något av enbart ett debattforum och riktigt så var det inte längre tillbaks i tiden. (Då kunde man å andra sidan ägna timmar åt att diskutera exempelvis utskänkningstillstånd och att besluta om sådana detaljfrågor ägnar man sig inte åt längre, vilket naturligtvis är en vettig utveckling.)

Visserligen är fullmäktige kommunens högsta beslutande organ, men de ärenden som hamnar där är i praktiken redan avgjorda, även om diskussionerna emellanåt kan vara både livliga och uppfriskande. I den mån inte ordväxlingarna refereras i media, är det dock mest en intern uppgörelse. Debatten leder sällan till en ändring av kommunstyrelsens förslag.

Så de folkvalda har fått mindre att säga till om, men den kommunstyrelse de folkvalda har valt, har fått mer. Bra eller dåligt eller både och är upp till betraktaren att avgöra.