Ulricehamn

Lars Näslund: Jag måste dra en Bellmanhistoria

Ulricehamn Artikeln publicerades
Nationalskalden Carl Michael Bellman på en oljemålning från tiden då Ulricehamn brann – varför engagerade han sig så i stadens räddning?
Foto: Oljemålning av E. Martin från 1780-talet
Nationalskalden Carl Michael Bellman på en oljemålning från tiden då Ulricehamn brann – varför engagerade han sig så i stadens räddning?

Jag tänkte dra en Bellmanhistoria.

Jo, det var så att det var engelsmannen och djurtämjaren Rosalia Price, den göteborgske handelsmannen Petter Militz – och så Bellman. Ja, Carl Michael, nationalskalden.

Tre personer som på olika sätt kom att spela roller för räddandet av den vackra trästaden Ulricehamn som så många i dag värdesätter så högt.

Tre personer vars insatser säger en del om det Ulricehamn som jag har haft förmånen att möta under mitt år på UT, och som andra städer har skäl att vara avundsjuka på:

Som ansvarstagandet för varandra.

Som värnandet av historien.

… men samtidigt: ambitionen att resa sig ur aska och bekymmer, att våga satsa och tänka stort.

Ulricehamn avbildat år 1782 i Disertatio de Ulricehamn. På bilden syns kyrkan, det äldre rådhuset och flera av de gårdar som brann upp vid stadsbranden 1788.
Ulricehamn avbildat år 1782 i Disertatio de Ulricehamn. På bilden syns kyrkan, det äldre rådhuset och flera av de gårdar som brann upp vid stadsbranden 1788.

Nej, det är förstås omöjligt att jämföra stadens tillstånd i dag med det som rådde om vintern för 231 år sedan. Ändå är det ju så, att läget är och kommer att vara påtagligt utsatt en god tid framåt. De så kallade utmaningarna med skolan, med integrationen, med en svajande ekonomi. Med enorma behov av investeringar.

Allt i ett diffust politiskt läge.

Men kraften och lusten att bygga vidare på en av landets finaste städer att leva i är ändå, upplever jag, obruten. Carl Michael Bellman skulle ha varit stolt över hur arvet av hans bidrag förvaltats.

Ty denna Bellmanhistoria är alldeles sann. Somliga av er läsare har säkert redan hört den, för omskriven är den, inte minst i Gustaf Bogers standardverk Ulricehamns krönika från 1951.

Själv hade jag ingen aning om omständigheterna förrän jag råkade läsa på om rådhuset vid Stora torget och fastnade snart i kontakter med Bellmanssällskapet i Stockholm, lokalhistoriker och en titt i Stadsbibliotekets särskilda gömmor. För visst undrar man väl hur det kom sig att stockholmaren Carl Michael Bellman engagerade sig så påtagligt i just Ulricehamns öde, att han skrev inte bara en utan två dikter till den insamling som till en inte så liten del räddade staden upp på fötter efter den förödande branden den tidiga morgonen 9 februari år 1788. Insamlingen som inbringade 2 758 riksdaler, att ställa i relation till de uppskattade skadornas värde om 8 000 riksdaler.

Skalden Carl Michael Bellman med luta.
Foto: TT
Skalden Carl Michael Bellman med luta.

Något riktigt svar på den frågan har ingen kunnat ge mig, men en gissning är att beskrivningarna i förstasidesartikeln på Post- och Inrikes Tidningar 16 dagar efter branden kan ha spelat en betydande roll. Den börjar så här (med reservation för min tolkning av gammal text):

”Denna lilla urgamla Stad, som i mannaminne aldrig haft den olyckan, at blifwa hemsökt med någon betydlig eldsvåda, hotades natten emellan den 8 och 9:de i Denna månad, kl halv till 5 om morgonen, under en stark nordanblåst, med en total ödeläggelse. En resande Bonde blef från den nedan om Staden belägne sjön Åsunden först varse en häftig eld bryta ut igenom fönstren in åt Gården i Rådman Södermans hus.”

Tolv av den dåvarande stadens hus blev lågornas rov. Ur texten läser vi att ”Bland de avbrända Gårdarne äro, Stadens nya och wacra Rådhus, Schola-huset, i whilka däsa Embetsmän hade fin hushållning med all vad De ägde, ett komplett och för orten ganska gagneligt och nödvändigt Apotek, Påsthuset (…)”, varvid det nämns att ”80 personer blifne huswille och nåra bragte til tiggarestafroen” medan somliga ”af de huswille” tagits om hand i andras hus ”och till sitt bord”.

Post- och Inrikes Tidningars förstasida med nyheten om branden i Ulricehamn.
Post- och Inrikes Tidningars förstasida med nyheten om branden i Ulricehamn.

Kanske fångades den religiöse Bellman särskilt av slutklämmen?: ”Under anropen af Den Stora Gudens nåd och målsignelse öfwer Dessa förnäme Gifware, äro förenämnde gåfwor med glädje och tacksamhets tårar emottagne och wåra känslor derwid funna bättre af Den ömsinte fattas, än med ord beskrivas.”

För redan två dagar efter artikeln publicerats startade han en insamling till brandens offer, till vilken han bidrog med en dikt. I den finns under rubriken ”Öfver en Subscriptions-Lista, då en våd-eld lagt en del af Ulricaehamn i aska” följande stycke:

”Ingen ann än du sitt namn

Må på detta bladet skrifva.

Hvad du äger råd at gifva,

Gif et brändt Ulricaehamn!

Elden lagt dess murar kull,

Hungern härjar och förbröder.

Dina Systrar, dina Bröder

Bedja dig för Christi skull!”

Bland andra i Stockholm som engagerade sig i insamlingen fanns det brittiska paret Peter och Rosalia Price, som kommit för att driva Sveriges första cirkus. De anordnade en särskild välgörenhetsföreställning ”til Benefice för de af Eldswåda olyckelige Ulricähamns Inwånare.”

15 mars detta nådens år publicerade Stockholms-Posten Carl Michael Bellmans tack till ”Herr och Madame Price” för deras bidrag med en strof: ”Tacksamhet hälsar Eder från ett brand Ulricehamn. Njut ert lov ur tusen munnar av ett folk i nöd och brand...”.

Ja, det var Bellman och paret Price, men i den här historien fanns alltså även handelsmannen Petter Militz. Han kom att bli en nyckel för återuppbyggandet av det som i dag är Ulricehamns rådhus. Denne göteborgare var född här och ville bidra – ordentligt. I rådstugusammanträdets protokoll där Militz gåva, 657 riksdaler, till de två tomterna som behövdes till återuppbyggandet av rådhuset skrevs: ”Måtte staden bland sina barn rå räkna många för det allmänna så värdiga medborgare”.

Ett vykort föreställande
Foto: Privat
Ett vykort föreställande "Parti af Stora Torget, Ulricehamn".Bilden är från cirka 1907 och visar gamla rådhuset. Vykortet kommer från Sven Lagerströms utställning.

x x x

Detta är min avslutningstext i UT. I dag, tisdag, tar Kajsa Kettil över som chefredaktör och ansvarig utgivare. Det känns särskilt bra att lämna över den inom någon månad 150 år gamla stafettpinnen till just Kajsa. Jag känner henne som en nyfiken och skarp journalist med hög integritet som redan ”kan” UT och Ulricehamn utan och innan.

UT och Ulricehamn har något fundamentalt gemensamt: Hängivna och kärleksfulla är läsarna och invånarna.

Våga och vinn. Och sänd då och då Bellman en tacksamhetens tanke...

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Ulricehamns Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.