Ulricehamn

Jörgen Wester: Visst, jag älskar givmilda Italien

Ulricehamn Artikeln publicerades

Det har varit väldigt mycket Sverige-Italien den senaste veckan. Förra tisdagens svenska hemmavinst följt av en heroisk svensk försvarsinsats i måndags tog de blågula ända till nästa sommars fotbolls-VM i Ryssland.

Arrivederci Gli Azzurri – ci vediamo Italia!

Sista raden i ingressen fick jag till med hjälp av nätets översättningshjälp. För italienska kan jag tyvärr inte konversera på. Bara hjälpligt beställa mat och dryck samt använda de vanligaste hälsningsfraserna.

Fast jag skulle väldigt gärna kunna hantera språket som talas från tåspetsen ända upp i stövelskaftet i delar av alperna.

Under en av resorna kom jag under en middag i samspråk med en fransman. Jag råkade då säga att italienska var ett vackert språk. Vackert språk, sa fransosen och fortsatte: Italienska är inget språk, det är ett läte. Franska däremot, det är musik, tyckte han. Jag höll inte direkt med men fann ingen anledning att fortsätta diskussionen.

Italien var det första medelhavsland som jag besökte. Det var en dag i mitten av augusti 1968 som vi satte oss i svågerns nyrenoverade BMW för en tre veckors roadtrip till Ceasars och Berlusconis land. För snart 50 år sedan kanske inte det vanligaste bilsemestermålet. Men det fungerade bra, till och med när bilen havererade. Den reparerades hjälpligt i en italiensk alpby och enda betalningen som krävdes av bilreparatören var dubbla kramar av två blonda svenska flickor som satt bak i bilen.

Semestern var härlig och gav mersmak. Ända tills det var dags för att köra de dryga 200 milen hem igen. Då hamnade vi mitt i det kalla kriget. Pragvåren hade utvecklats till en internationell storkris och hela vägen genom dåvarande Västtyskland fick vi kryssa fram mellan stridsvagnar och allehanda militärfordon i en massiv uppladdning längs järnridån.

Italien hade, trots den besvärliga hemresan, för alltid tagit en plats i mitt hjärta.

Under många år var det, precis som i premiärresan, bilsemestrar som gällde. Inte lika äventyrsfyllda som 1968, men ändå med händelser som formade framtiden. Sonen kunde således, om bebisar skulle ursprungsmärkas, mycket väl kunnat ha stämpeln ”Made in Italy” i rumpan…

Sen dess har det blivit ett 20-tal semesterbesök ytterligare i landet av små citroner gula. Förhoppningsvis blir det fler i framtiden. Det finns planer på en längre biltur genom Kalabrien och Apulien, de två sydligaste regionerna i mitt favoritland.

Så när vi sparkade bort er från VM så var det aningen kluvet. Jag hade gärna sett båda länderna i Ryssland.

Fast när ni buade under Du gamla du fria försvann sympatierna för stunden. Även om kommentaren från back-Mikael inte var direkt Lustig.

De småsåren har vi säkert reparerat till nästa år. Med hjälp av maten, vädret, kulturen och musiken. Ja, hela paketet.

Amo l´Italia