Ulricehamn

Fyra siffror från ett liv i Sverige

Ulricehamn Artikeln publicerades
Pia Hellborg, till vänster, och Eva Levén har båda engagerat sig i Reza Golami och hans kompisars framtid. Just nu jagar de boende i eller nära Ulricehamn.
Foto:
Eva Levén har följt Reza Golami ända sedan han kom till Ulricehamns kommun för ett och ett halvt år sedan.
Foto:
Pia Hellborg är Reza Golamis lärare och har sett honom utvecklas.
Foto:
Eva Levén har följt Reza Golami ända sedan han kom till Ulricehamns kommun för ett och ett halvt år sedan.
Foto:
Väntan, ovissheten, kamrater som utvisas. Hur framtiden ser ut för Reza Golami när han snart fyller 18 år är oklart.
Foto:
Glad utåt, men med en stor oro inombord. Reza Golami har på kort tid acklimatiserat sig till det svenska samhället, men riskerar att utvisas när han snart fyller 18 år.
Foto:
Eva Levén har följt Reza Golami ända sedan han kom till Ulricehamns kommun för ett och ett halvt år sedan.
Foto:
Pia Hellborg är Reza Golamis lärare och har sett honom utvecklas.
Foto:

De fyra sista siffrorna saknas – Reza Golami har inget permanent uppehållstilstånd. Samhället har låtit honom gå i skola, lära sig svenska och acklimatisera sig, men när han snart fyller 18 anses han vara vuxen och riskerar utvisning.

– Vi bygger upp något, sedan raseras allt, säger hans lärare, Pia Hellborg.

På nyårsdagen fyller Reza Golami 18 år. Det har Migrationsverket bestämt. Reza själv vet bara ungefär när han är född. I den del av världen han kommer från är exakt datum inte något som skrivs ned – tid på året räcker och Reza vet att han fyller 18 någon gång under första kvartalet 2017.

Men just nu känns det av myndigheten beslutade födelsedatumet väldigt viktigt. På årets första dag övergår han från att vara ett ansvar för Ulricehamns kommun till att bli Migrationsverkets. Samma dag förändras hans liv, då blir han vuxen och kan utvisas. Första steget är ett av Migrationsverkets boenden.

– Han kommer att tvingas flytta från oss och till ett boende antingen i Kalv eller i Sollebrunn. Jag har varit där och sett hur det är. Det är inte värdigt, inga ungdomar ska behöva skickas dit. Skolgången kommer heller inte att fungera. För dem som hamnar i Kalv blir det ingen skola alls. Och att studera på boendet, med mängder av människor runt om, vuxna och barnfamiljer, det går inte. Och skolan är ju det viktigaste.

Eva Levén är anställd på det boende som har varit Rezas hem i ett år. Hon har följt honom ända sedan han kom till kommunen för ett och ett halvt år sedan och sett hur han har utvecklats. De två första månaderna bodde han på Ekero, där Eva jobbade då. Efter två månader fick han flytta in till stan för att slutligen hamna där han bor i dag tillsammans med tre andra killar.

Reza är i grunden en glad, positiv, målinriktad och initiativrik kille. Han trivs i Ulricehamn, gillar skolan. På fritiden spelar han volleyboll och rider hos UBRK i Ubbarp. Ridning är bra, då tänker jag inte på något annat, säger han.

Men just nu är han nedstämd och orolig. En lång, utdragen väntan, ovissheten om vad som kommer att hända, kamrater som också är rädda, några som har fått avslag, några som redan varit tvungna att lämna Ulricehamn på sin 18-årsdag – allt sätter sina spår.

För även om säkerhetsläget i större delen av Afghanistan numera bedöms vara dåligt, fortsätter tvångsutvisningarna dit, trots löften om lättnader. Det mesta är fortfarande oklart och rädslan och oron sprider sig bland de afghanska ungdomarna. Och ytterst handlar det om vilka asylskäl de sökande har, en bedömning som görs från fall till fall.

Rezas historia liknar många andras, unga killar som har flytt från krig, terror och förföljelse i Afghanistan. Han är uppvuxen i Kabul, landets huvudstad, men flydde med sin familj till grannlandet Pakistan. Därifrån tog sig Reza – med bil, båt och till fots – till Sverige. Familjen är fortfarande kvar i Pakistan, där de har ett mycket svårt liv.

När han kom hit hade han inte gått en enda dag i skolan – han var analfabet, kunde varken läsa eller skriva.

Hans lärare blev Pia Hellborg. Nu har han lärt sig att prata och förstå svenska, han har läst matte, geografi, engelska, samhällskunskap, lärt sig om Ulricehamn och närområdet, lärt sig jobba med dator...

– Reza har alltid varit så intresserad, så studiemotiverad, alltid kommit först till klassrummet. Han har jobbat väldigt, väldigt mycket och gjort enorma framsteg, det är fascinerande att se hur snabbt man kan lära sig även som lite äldre.

– Men det är begripligt att han inte orkar lika mycket nu, han kan inte fokusera. Även om han ser glad ut har han det svårt och jobbigt, är orolig, har huvudvärk, grubblar och mår dåligt, tillägger hon.

Vi träffar Reza, Eva och Pia på boendet i centrala Ulricehamn. Samtalet rör sig om allt från hans föräldrar och åtta syskon till hur framtiden ska bli. Eller hur han hoppas att den ska bli.

Jag frågar Reza om han längtar till sitt gamla hemland. Svaret blir ett snabbt nej. Han vill stanna i Sverige, gå färdigt skolan, läsa vidare och kanske bli lärare, gärna för barn som liksom han inte har fått gå i skola. För hemlösa och fattiga.

– Jag började jobba när jag var tio år. Sydde klädsel till möbler och bilar. När jag var femton år flyttade jag till Iran och jobbade på ett stenhuggeri i sex månader. Det är skillnad i Sverige. Förr använde jag kroppen, här använder jag huvudet. Jag känner att jag har fått ett nytt liv i Sverige. Och det vill jag behålla! Jag vill inte att livet blir som det var innan.

– Att studera är det viktigaste för mig, säger han, men nu vet jag inte vad som händer, det kommer nya regler, jag vet inget om framtiden.

Pia Hellborg har svårt att förstå hur vi i Sverige först försöker inkludera de ensamkommande barnen i samhället för att sedan kasta ut dem.

– Vi bygger upp något och så raseras allt; det känns inte alls bra, säger hon.

För så har det varit hittills: Majoriteten av de asylsökande från Afghanistan får avslag. Besluten kan överklagas, till migrationsdomstolen och, om det blir avslag där, till migrationsöverdomstolen. Och det blir en lång väntan. Reza har ännu inte fått ett första beslut.

– Då gäller det att lyfta fram olika positiva förhållanden för att hålla modet uppe, som att annan bostad har ordnats när de måste lämna det kommunala boendet, säger Eva Levén, som tillsammans med Pia Hellborg har engagerat sig i Rezas och hans kamraters framtid.

Och sedan en tid finns det en plan.

– Det är alltid bättre att försöka! Vi är fem killar som är på väg att fylla 18 år. Kanske kan vi hyra något tillsammans och bo där, säger Reza, som backas upp av både Eva och Pia.

– Vi har lagt ut det på Facebook, satt upp anslag på olika platser, vädjat till alla hyresvärdar, om att fem killar söker rum, lägenhet eller hus att hyra. Det har blivit några napp, men inget som gett resultat än, säger Eva, som hoppas att andra snart ska höra av sig och erbjuda boende.

Från 18–årsdagen ska de fem ungdomarna från Afghanistan klara sig i stort sett själva, en svår omställning eftersom de tidigare fått hjälp med det mesta. De har kvar sitt juridiska ombud, men måste sköta exempelvis kontakterna med Migrationsverket, adressändringar och annat.

Däremot finns det saker de inte kan göra, eftersom de saknar de fyra sista siffrorna i personnumret. Och eftersom de, så länge de inte har jobb, inte har mer än sitt bidrag på 61 kronor om dagen att leva på, blir det svårt för dem att klara att betala hela hyran själva.

Det innebär att någon annan får stå för hyreskontraktet och vara ansvarig. Det här är något Pia och Eva är väl medvetna om, men dyker det bara upp ett lämpligt boende, så finns frivilliga som kommer hjälpa till med ekonomin och de fem killarna kan bo kvar i Ulricehamn och gå färdigt skolan här. Och kanske öppnar det dörrar som gör att deras framtid ligger i Sverige, inte i Afghanistan.

– Man måste försöka, inte ge upp, det är det viktigaste, säger Pia Hellborg och Eva Levén håller med:

– Vi släpper inte de här killarna!

fakta 1

70 från Afghanistan

I Ulricehamns kommun finns i dag 70 afghanska killar, varav tre i vård som fått avslag (de har ett mer omfattande vårdbehov, som socialtjänsten kan ge) och fem som blivit åldersuppskrivna och fått avslag innan de nya riktlinjerna. De är utvisade till Afghanistan, men det är under överklagan. En har självmant åkt tillbaka till Afghanistan.

Visa mer...

fakta 2

Rätt till skola

Barn som är asylsökande har ingen skolplikt, men har rätt att gå i skola från och med höstterminen det år de fyller sex år. Asylsökande barn har rätt till förskola på samma villkor som alla andra barn i Sverige. Rätten till skolgång gäller också till gymnasiet och även om den asylsökande fyllt 18 år har han eller hon rätt att avsluta sin utbildning.

Visa mer...