Ulricehamn

Hoseins berättelse: Den långa flykten till Sverige

Ulricehamn Artikeln publicerades
På väg mot Europa.
Foto:
Strax innan flyken från Iran blev Hosein medvetet påkörd av en bilist och skadades svårt i ansiktet och ena benet. Han låg i koma sju dagar och vårdades ytterligare en månad.
Foto:
Under en del av flykten hjälpte Hosein en familj att bära deras dotter som inte orkade gå. Bilden är tagen i den turkiska staden Zeyton borna.
Foto:
Foto:
I Ungern, på väg mot Österrike.
Foto:

Allt Hosein Mohamadi hade med sig när han kom hit rymdes i en liten plastkasse. Resten av packningen hade han slängt någonstans i bergen mellan Iran och Turkiet, för att orka hjälpa en familj att bära deras lilla flicka, som vägrade gå. Här är hans berättelse, skriven av honom själv, om livet i Afghanistan och Iran och den oändligt långa och farofyllda flykten till Sverige.

”Mitt namn är Hosein Mohamadi och jag kommer från Afghanistan. Idag bor jag i Sverige och min resa hit har inte varit den lättaste. Jag tänkte dela med mig av de erfarenheter jag fick under min resa.

Jag tänkte börja med att berätta lite om mitt hemland Afghanistan. Jag har en vän som har kommit till Sverige från Afghanistan. Han heter Mahdi Amiri och det här är hans berättelse:

Jag bodde i Gazni som är en stor stad med ungefär fem miljoner invånare. Jag bodde inte mitt inne i staden, utan i en by lite utanför. Vi hade ett eget jordbruk och jag arbetade där tillsammans med min pappa. Jag har två syskon och jag är äldst.

En dag åkte jag och min kusin till Nimroz. Vi stannade en natt. Där träffade vi en människosmugglare. Tidigt på morgonen åkte vi mot gränsen till Pakistan.

Jag och min familj hade det bra och vi trivdes med livet, men vi hade det mycket otryggt för talibanerna attackerade oss ständigt. De utsåg sina offer i förväg och ingen kunde känna sig säker.

När man vaknar på morgonen och går iväg vet man inte om man kommer hem levande på kvällen.

Jag och min kusin började prata om att fly från Afghanistan och vi bestämde oss för att försöka ta oss till Iran. Vi började vår färd en morgon och vi visste att vi skulle behöva vandra i minst fem dagar för att komma fram. Vi åkte bil korta sträckor och ibland var vi femton personer inklämda i en liten bil. Resan till Iran var en mardröm, men till slut kom vi i alla fall.

Vi hade trott att Iran skulle vara bättre än Afghanistan, men vi märkte snart att afghaner inte var välkomna där.

Iran

Jag känner igen mig väl i Mahdis berättelse, men skillnaden är att jag hade bott i Iran längre, för som så många andra afghaner hade jag och min familj flytt till Iran. När vi mötte iranier på gatan kallade de oss ofta för hundar. Afghanerna i Iran får inte gå i skolan och de får inte heller arbeta i landet. De kan lätt bli tagna av polisen och satta i fängelse, bli utvisade till Afghanistan eller ivägskickade till Syrien för att kriga.

Livet för afghaner är med andra ord mycket svårt i Iran. De har inget människovärde och de blir ofta illa behandlade av iranierna. Jag kan ge exempel genom att berätta när jag gick med min systers vän på gatan, då kom polisen och tog oss och förde oss till polisstationen. Där fick vi stanna bara för att vi gick tillsammans på gatan. Då fick hennes föräldrar komma och styrka att vi var vänner och att det var tillåtet för oss att ta en promenad tillsammans.

Strax innan jag flydde från Iran var jag med om en olycka. Jag blev jagad av en bil och blev avsiktligt påkörd. De som körde på mig hade förföljt min familj i Afghanistan och var en stor del av anledningen till att vi flydde. Nu hade de hittat oss i Iran.

Jag blev allvarligt skadad i mitt ansikte och mitt ben och jag låg i koma i sju dagar. När jag vaknade upp fick jag reda på att jag var opererad i ansiktet. Hela högra delen av ansiktet var krossat och är nu uppbyggt av implantat. Mitt högre ben var av på flera ställen och är opererat och ihopsatt med implantat. Jag låg på sjukhus i många dagar. När jag kom hem till min morbror sa han att jag måste gömma mig tills jag blir tillräckligt bra att fly därifrån.

När man jobbade för iranska personer kunde man få jobba i många timmar utan lön. Man blev ofta utnyttjad. Min stora dröm var att få gå i skolan, men det var omöjligt för mig som var afghan och som så många andra barn var jag tvungen att arbeta i en skofabrik.

Det var en vanlig dag när jag befann mig på jobbet. Plötsligt fick jag ett samtal från min morbror, där han sa åt mig att jag skulle åka till Europa för min egen säkerhet. Risken var stor att jag snart skulle bli deporterad till Afghanistan och det är en av anledningar till att jag var tvungen att fly direkt. Jag var fortfarande inte helt återställd efter min olycka, men jag flydde ändå.

Min morbror fick kontakt med en man som skulle hjälpa mig att ta mig över gränsen till Turkiet. Min resa började med att jag fick klämma in mig tillsammans med ungefär 120 personer i ett lastbilssläp och vi åkte till en stad nära gränsen till Turkiet. Resan tog ett dygn och det var fruktansvärt varmt, instängt och obekvämt. Det var dålig luft och en del rökte cigaretter trots att det inte fanns några fönster. Då tänkte jag att detta skulle vara den svåraste delen av min resa, men vad jag inte visste då var att det skulle bli värre och värre.

Äntligen kom vi fram till staden, som heter Orumiyeh. Vi släpptes ut ur lastbilen i bergen långt ifrån staden och blev upphämtade av människosmugglare med bilar. Jag fick klämma in mig med åtta andra personer i en bil. Mannen som körde tog oss till sitt hem och gav oss lite mat. Han var ganska snäll mot oss, trots allt. Vi väntade i fem dagar i hans hem och en dag kom en man med en bil. Han skulle köra oss till gränsen, men han hade andra planer.

Efter några timmars bilfärd började jag ana oråd. Det var något som inte stämde med mannen som körde oss. Han körde till ett annat hus och sa att vi skulle gå in där. Jag funderade över vad vi skulle göra här när vi egentligen skulle till gränsen. Jag började förstå att mannen tänkte ta oss som gisslan, för att kunna få ut ännu mer pengar av våra släktingar. Han ville ta våra SIM-kort, men jag gömde mitt, för jag visste att jag måste få tag på den första mannen som hade hjälpt oss. Han var den ende jag vågade lita på. Jag hade ingen annan i det här läget.

Jag tänkte att vi måste springa därifrån. Vi sprang tills vi kom fram till en lada och gömde oss där så att de inte skulle kunna hitta oss. Efter några timmar kom ”min” smugglare för att hämta oss och vi åkte tillsammans till hans hus. Vi stannade där i två dagar innan det var dags att försöka ta oss över gränsen.

En bil med ännu en man kom och hämtade oss och den här gången fick vi åka till ett berg nära turkiska gränsen. Äntligen var vi på väg, men färden skulle bli mycket värre än vad jag någonsin hade tänkt mig.

Vi fick gå i bergen på små vägar i 17 timmar. Vi var många som gick tillsammans – kanske 300. Jag såg en man som inte orkade hela vägen och han dog mitt framför människorna. Ingen hjälpte honom och det kändes hemskt. Jag blev rädd och jag förstod att jag måste klara mig själv, vad som än hände.

När vi var framme i Turkiet delade smugglarna på oss och de lämnade mig till annan man. Jag åkte med honom till Istanbul och därifrån var jag tvungen att klara mig själv.

Istanbul

Jag hade nu helt tappat kontakten med min första grupp och började vandra runt på gatorna i Istanbul. Det var fint där och jag fick sova fyra dagar med några andra killar som jag hittade där på gatan tills jag hittade en man och bad honom om hjälp att kunna ta mig till Grekland.

Nästa dag fick jag åka buss tillsammans med ungefär 200 personer. Vi var uppdelade i tre bussar. Det var många små barn med. Vi åkte med bussarna i ungefär tio timmar och kom fram till en skog, nära havet, där vi måste stanna i två dagar. Vi sov i skogen under bar himmel. Det var kallt. Alla var hungriga, trötta och frusna. De små barnen grät.

Jag var rädd och tänkte på mig själv och på barnen som var med mig och sen tänkte jag på mina föräldrar och undrade var de var och vad som hade hänt dem. Jag visste inte om de var kvar eller om de var döda.

Jag hade ont i foten och i mitt ansikte och jag hade ingen medicin med mig. Jag frågade olika familjer om de hade någon medicin, men det hade de inte. Vi kunde inte göra annat än att vänta på att få åka vidare till Grekland.

Grekland

Smugglarna hade pumpat upp många gummibåtar och vi gav oss i väg ut på det öppna havet. Vi åkte 45 personer i en gummibåt som var nio meter lång. När vi var mitt ute på havet kom två stora polisbåtar bakom oss och de sa till oss att vi skulle bromsa in, men vi lyssnade inte på dem utan fortsatte bara. De började att skjuta på havet. Men vi struntade i det och fortsatte mot en grekisk ö. När de sköt blev jag rädd. Vad skulle hända om vi föll över bord? Jag tänkte också på de gråtande barnen som var med oss.

När vi var framme vid den grekiska ön Mytilini kunde inte polisen ta oss. Alla var mycket glada över att polisen inte kunde stoppa oss och skicka tillbaka oss till Turkiet. Därefter gick vi i nästan 23 timmar tills vi var framme vid ett flyktingläger. Där fick vi ett brev som gjorde att polisen inte kunde gripa oss. Alla köpte därefter en biljett, så att de skulle kunna åka till fastlandet. Vi tog sedan båten till Aten där vi steg i land. Vi vandrade vidare till Viktoriaparken, där vi stannade i fem dagar tills vi hittade en smugglare som kunde hjälpa oss.

Ungern

Smugglaren transporterade oss till den makedonska gränsen. Vi gick enkelt över gränsen och tog tåget till serbiska gränsen. Vi gick genom skogen i flera timmar tills vi kom fram till en busstation. Vi gick mellan tågspåren i nästan 20 timmar tills vi var framme i Ungern. Men den serbiska polisen kom och tog oss och vi kunde inte fortsätta. De sa att vi måsta backa annars skulle vi sättas i fängelse. Sedan gick vi tillbaka i 20 timmar till busstationen och tog sedan en annan väg och gick vidare mot Ungern.

När vi gick över gränsen till Ungern kom polisen och grep oss och satte oss i fängelse. Vi fördes till polisstationen där de tog fingeravtryck på oss. Efter två dagar fick vi åka till en flyktingförläggning som låg ungefär en och en halv timma därifrån. Maten vi fick där var gammal och luktade illa och jag blev tvungen att slänga den. Vi fick inte lämna förläggningen och det fanns inga affärer i närheten. Vi fick därefter ett brev och sedan gick vi vidare till tågstationen.

Österrike

Vi fick inte åka med tåget därför att vi varken hade pass eller pengar. Jag lyckades gömma mig på tåget och åkte sedan vidare till Österrike. Där var jag tvungen att vara fem dagar på gatan och jag tänkte bara på mina föräldrar. Jag undrade hur de mådde och var de befann sig. Jag tänkte också på mig själv därför att jag inte hade så mycket pengar med mig. Jag funderade på hur jag skulle kunna ta mig till Sverige utan pengar. Jag hade bara 300 euro som skulle räcka till allt! När jag hade betalat tågbiljetten hade jag bara 100 euro kvar. Jag var hungrig och hade inga pengar till mat. Vad skulle jag göra?

Tyskland

Tåget kom till Tyskland och jag klev av i Hamburg. Jag kunde inte språket och jag tänkte att jag måste hitta en landsman som kunde hjälpa mig. Jag fick sova på gatan i fem dygn och jag hade mycket lite mat att äta.

Till Sverige

Den sjätte dagen hittade jag en landsman som kunde hjälpa mig med allt. Äntligen! Han köpte lite mat till mig. Jag gav honom nittio euro och han hjälpte mig att köpa en tågbiljett till Malmö. Jag steg på tåget till Sverige och satte mig framför en landsman. När konduktören kom låtsades jag sova och min landsman fick i stället visa upp min biljett. Vi åkte sedan vidare till Köpenhamn där jag bytte tåg mot Malmö. I Malmö blev jag tvungen att sova på gatan i fyra dygn. Därefter blev jag jagad av poliser som slog mig med batonger. Jag visste inte riktigt varför de slog oss, men jag tror att de inte ville att vi skulle sova utanför stationen. Jag lyckades fly därifrån och tog ett tåg mot okänd destination.

Jag gömde mig på tåget för att ingen konduktör skulle se mig. Jag var mycket orolig därför att jag inte hade biljett eller pass. När jag steg av tåget visste jag inte var jag befann mig. Det visade sig att jag hade hamnat i Göteborg. Där letade jag efter en landsman. Jag var mycket hungrig och hade inga pengar. Efter två dagar hittade jag en landsman som gav mig lite mat och visade mig vägen till Migrationsverket.

På Migrationsverket fick jag lite mat och en kopp kaffe. De ordnade sedan så att jag fick åka bil till ett boende i Mölndal. Där fick jag vara i fem dagar. Jag tyckte att det var ett bra ställe.

Ulricehamn

Efter fem dygn blev jag förflyttad till ett boende i Gällstad som heter Ekero. Personalen där var mycket snälla och hjälpte mig så mycket. Efter tre månader fick jag flytta till en egen lägenhet i Blidsberg och där trivs jag jättebra. Jag bor där fortfarande och min gode man bor i närheten. Hon har hjälpt mig väldigt mycket.

Nu har jag studerat på introduktionsprogrammet på Tingsholmsgymnasiet i ett år och lärt mig så mycket. En sak som överraskade mig var att flickor i Sverige röker och att de inte bär slöja. Jag kunde inte prata först och klara mig själv, men nu kan jag prata och jag trivs bra i Sverige.

Jag hoppas att Migrationsverket tror på alla flyktingar som har kommit till Sverige. Alla ungdomar har förlorat kontakten med sina föräldrar och jag vill att ni ska funderar lite på det. Jag vill att ni ger alla flyktingar ett bra svar och det spelar ingen roll varifrån man kommer. Jag önskar att ni kunde byta plats med oss bara för några sekunder och att ni själva skulle få känslan av hur det är att vara en flykting. Jag hoppas att alla förstår mig nu.

Jag har fått så mycket problem i mitt liv och det gör ont i mitt hjärta – därför valde jag att dela mina erfarenheter med alla som vill läsa. Jag hoppas att Migrationsverket hör min röst och har en bättre bedömning – inte bara för de ensamkommande barnen, utan för alla flyktingar som kommer till Sverige och söker asyl.

I Afghanistan vi har inget värde för att vi är Hazare.

I Iran vi har inget värde för att vi är afghaner.

I Sverige tror inte ni på oss för att vi är afghaner.

Vad ska vi göra för att ni ska tror på oss?

På flykt

Jag är på flykt från bomber och kulor

för att jag är en afghansk flykting

Jag har inte uppehållstillstånd och har tårar i ögonen

för att jag är en afghansk flykting

Jag reser runt inom europeiska länder med ett kringflackande liv

för att jag är en afghansk flykting

Jag blev föråldrad på asylboendet och mitt hår har blivit vitt och grått på grund av mycket problem i mitt liv

Jag är bekymrad över avslag och deportation

för att jag är en afghansk flykting

Jag flackar runt i EU- länderna

för att jag är en afghansk flykting

Jag har inte uppehållstillstånd och har tårar i ögonen

för att jag är en afghansk flykting

Kriget är anledningen till att jag är på flykt

för att jag är en afghansk flykting