Ulricehamn

Bo Högborn: Traditioner är till för att förändras

Ulricehamn Artikeln publicerades
Foto:Kallestad, Gorm

Våra svenska traditioner har förändrats i alla tider. Och inte är de särskilt svenska heller.

Det är vid årets stora högtider – midsommar, påsk, jul, nyår – som vi visar våra bästa sidor – och ibland våra sämsta. Då mer än annars handlar det om traditioner, om hur viktigt det är att vi bevarar dem och gör som vi alltid gjort. På gott och ont, vill jag påstå.

För även om traditioner är ett kitt som håller samhället samman, kan de också bli en boja som det är svårt att slita sig från.

Julfirandet är kanske mest traditionstyngt. Då ska vi umgås med den familj vi eventuellt (och förhoppningsvis) har, äta massor av mat, skölja ner sillen med julsnaps (det finns säkert något alkoholfritt alternativ), dela ut mer eller mindre nödvändiga julklappar, se på julhälsningar från Kalle Anka och hans vid det här laget urgamla vänner, och kanske har vi före jul givmilt skänkt pengar till något behjärtansvärt ändamål, det brukar höra till. Möjligen masar sig en del av oss iväg till någon kyrka – för många årets enda besök där.

Gott så, kan man kanske tycka, men samtidigt visar julen upp det svenska överflödssamhället allra sämsta sida. Vi konsumerar extremt mycket, alldeles för mycket – juldagarna innebär för många ett frosseri i prylar, upplevelser och mat.

Den svenska julhandeln slår rekord varje år. Under december beräknas vi handla för 75 miljarder kronor (!) eller ungefär tre gånger så mycket som läggs på migration och integration. Det är liksom inte rimligt, även om naturligtvis de som tillverkar och säljer varor och tjänster tycker det.

Enligt Aftonbladets Inizio-undersökning spenderar nästan hälften av de svenskar som firar jul (alla gör ju inte det) mellan 1 000 och 5 000 kronor på julklappar i år. Ytterligare 15 procent lägger mellan 5 000 och 10 000 kronor och fyra procent köper för 10 000 kronor eller mer. I genomsnitt lägger en svensk julfirare 3 108 kronor på julklappar.

Lek med följande tanke: Sverige har ungefär tio miljoner invånare. Låt säga att hälften av oss avstår från något lite av allt det onödiga vi köper varje jul – det gör ju nästan alla – och istället skänker 100 kronor till någon insamling med 90-konto. Då får vi ihop en gigantisk julgåva på en halv miljard kronor, pengar som går till människor som behöver hjälp: Läkare utan gränser, Rädda barnen, Röda korset, Amnesty, Barncancerfonden, Afrikas barn... valmöjligheterna är väldigt många (det finns en förteckning över alla 90-konton på Svensk insamlingskontrolls hemsida).

De traditioner vi på olika sätt uppmärksammar i Sverige, är sällan ursprungligt svenska. De brukar vara ett hopkok av hedendom, kristendom, soldyrkan och lite allt möjligt, nästan alltid med influenser från andra länder.

Ta julen som exempel. Visst, den är kristendomens största högtid – tävlar möjligen med påsken – men dagens traditionella julfirande har inte särskilt mycket kristet över sig; det har tillförts nya, mer profana ingredienser under år som gått. För trots att viss beständighet är en del av konceptet, är traditioner inte statiska, även om vi kanske upplever det så.

Därför ska vi inte vara rädda för de ”nya” traditioner som invandrare tar med sig till vårt land, utan i stället bejaka dem och ta till oss det vi tycker är bra. Så har vi gjort i alla tider. Och det innebär inte att de svenska traditionerna försvinner – det gör dem bara bättre och mer livskraftiga.

God jul!