Ulricehamn

Barndomens stigar är borta nu

Ulricehamn ,
På jakt efter barndomens stigar. Men nästan alla är borta, de som fanns i Sanatorieskogen. Å andra sidan, vad spelar det för roll, det finns andra stigar att vandra.
Foto:

Dagens sanning: Det var inte bättre förr, det var bara annorlunda.

Efter en halvtimme lyckades jag hitta en kvarleva från mina yngre år – en riktig skogsstig. Det mesta av det andra var skövlat, förstört, omgjort till något annat. Till och med hunden tyckte det var otrivsamt, hon viftade inte på svansen, såg mest bekymrad ut och funderade antagligen på vart husse hade tagit med henne.

Så jag gav upp. Naturupplevelsen jag letat efter hittade jag inte just där. Den del av Sanatorieskogen som anpassats efter skidåkning är just det – anpassad. För den som vill vandra omkring på naturstigar, är det andra delar av skogen som gäller.

Jag har inget emot det som gjorts och görs – det finns gott om andra skogar i våra bygder och förvandlingen där uppe på höjderna gynnar hela kommunen och många av dess invånare. Och om några år, när allt är klart (blir det någonsin det?), kommer säkert hela området att se mer grönt och inbjudande ut. Det som en gång ska bli bra, får ta den tid det tar.

Jag växte upp i en tid när det inte fanns mobiltelefoner och datorer, inte heller ett oräkneligt antal tevekanaler (bara en, sedan två). Mördarsniglar, fästingar och Sverigedemokrater, sushi, pizza, hiphop och selfies var okända begrepp.

Tidningar konsumerades enbart i pappersform och antalet månadsmagasin som handlade om inredning, mode, trädgård och mat var snabbt räknade.

Fotografering skedde med vanliga kameror, med rullfilm i. De lämnades in för framkallning hos Kjellmans foto på Storgatan, som skickade dem vidare till ett lab, om det var färgfilm, eller framkallade själva, om det var svartvitt. Väntetiden var upp till en vecka. Man slösade inte precis med film, en rulle innehöll möjlighet till 24 eller 36 exponeringar – den förväntades täcka semesterbehovet.

Många mammor var hemmafruar och tog hand om barnen. Det fanns därför inget större behov av offentligt organiserad barnomsorg. Mina första tio år bodde vår familj på Lindängsvägen, men trots att det var den väg som bar till, eller från, Redväg/Falköping var trafiken måttlig. Mammorna lät därför ganska obekymrat barnen cykla omkring på gatan, utan hjälm givetvis, medan de själva lagade mat åt sina män, städade eller drack kaffe tillsammans med andra hemmafruar.

Bilarna saknade AC och styrservo – semesterresor i stekande sol var en dragig plåga. Nästan alla bilar drevs på bakhjulen och så körde man på vänstra sidan av vägen. Lastbilar och Mercedesbilar luktade illa av dieselavgaser.

I snart sagt varje kvarter i staden låg det en liten livsmedelsbutik, ett skomakeri eller bageri. Mjölk och grädde köptes i glasflaskor, vilket för oss som bodde på Lindängsvägen skedde hos Ove i hans lilla mjölkaffär på Jönköpingsvägen, i hörnet där Stenåsgatan kommer ner.

Husbyggnadstakten var måttlig och bostadsrätter fanns inte. Ej heller hus högre än fyra våningar.

Ibland hör jag människor som längtar tillbaks till 50– och 60-talet. Då var minsann allt bra. Jag håller inte med. ”Kalla kriget”, extrem miljöförstöring, stor ojämlikhet – mellan könen och mellan olika samhällsgrupper, mängder av döda i trafiken är något av det som tynger ner dessa nostalgidrypande decennier. Förr var inte bättre, bara annorlunda. Det enda som var bättre, var att man var yngre.