Anna Claesson: Anna Claesson: Äggmackor och en stilla stund – mitt första jaktbyte

”Ska du verkligen ta med henne ut? Du kommer inte skjuta något – hon skrämmer bort alla djur med sitt tjöt.”

”Vad ska du göra i skogen?”

”Du kan aldrig hålla käften tillräckligt länge!”

Sådär höll det på. Pikarna flög på redaktionen likt en skur hagel från en bössa. Jag var föremålet efter att ha deklarerat att jag gärna skulle följa med kollegan Fjellström ut på älgjakt. Något som övriga kollegor tyckte var hysteriskt roligt med tanke på min vanligtvis strömmande svada.

Min jagande kollega däremot var exalterad. Under alla år på tidningen hade ingen visat något större intresse för att göra honom sällskap.

Efter att ha duckat pikar i ett par veckor så satt vi där. Sida vid sida i älgtornet en kall decembermorgon där solen aldrig verkade gå upp medan regnet duggade och dimman inte gjorde någon ansats till att lätta. Matchande pälsmössor, matchande öronsnäckor kopplade till komradion, och matchande matsäckar i form av dignande äggmackor och välfyllda kaffetermosar. Jag hade inte ens vågat packa mackorna i plastpåsar av rädsla för att skapa ett störande ljud och förstöra jaktlyckan för kollegan.

Jag var spänd. Minst sagt. Snudd på övertaggad. Tänk om Fjellström får lyfta bössan. Tänk om jag får se en stor tjur. Eller bara en liten kalv. Tänk om.

Där satt vi. Lager på lager. Axel mot axel. Viskade i samförstånd. Tittade på duggregnet. Minsta rörelse var spännande. En fågel. Ett gäng fåglar. Sedan ingenting.

Vi bytte älgtorn. Nya utsikter. Samma duggregn och samma grå ton över decembermorgonen. Maffiga mackor och välsmakande kaffe som intogs så tyst det bara gick, och som piggade upp.

Plötsligt skar ett hundskall genom dimman. Och skallen fortsatte. Hunden hade ställt en kviga med två kalvar. Kollegan hörde det inte lika tydligt men jag pekade ut riktningen över skogen.

– 500 meter däråt, viskade jag.

Sekunden efter fick vi det bekräftat på radion. En älgko och två kalvar 500 meter från oss.

Och sådär höll det på. Trion kom närmre. Hunden likaså. Och försvann bortåt. Fram och tillbaka.

Tills.

– De är på väg rakt mot er, Fjellström. Borde braka genom skogen vilken sekund som helst, knastrade det i öronsnäckan.

Skyhög puls. Knäpptyst. Ännu tystare. Grenar som knäcktes. Ögon som spärrades upp. Bössa som lyftes. Puls som skenade. Knäpptyst igen. Och ännu tystare. Tills ett rådjur rusade ut ur skogen, över grusvägen, in i skogen igen. Och älgarna rapporterades återigen vara på väg åt helt fel håll.

Jag hade sett mitt djur. Ingen jaktlycka, ingen älg, inte ens en liten. Men maffiga mackor i en dimhöljd värld. En stilla stund, viskande axel mot axel. Ibland är jaktbytet helt oväsentligt.