UT testar OS-dräkten från Borås: ”Som att staka naken”

Sport Artikeln publicerades
Varje OS-åkare har två tävlingsdräkter var med sig till Sydkorea. UT har genom Henrik Erickson har testat den ultralätta dräkten på hemmaplan i Borås.
Foto:Fredrik Sandgren
Varje OS-åkare har två tävlingsdräkter var med sig till Sydkorea. UT har genom Henrik Erickson har testat den ultralätta dräkten på hemmaplan i Borås.

När Hanna Falk ställer sig på startlinjen i Sydkorea på tisdag gör hon det i en specialframtagen dräkt utvecklad i Borås. UT har testat skidkläderna som är så tunna att det känns som att åka naken.

Det är fem minusgrader och blåser lätt från sidan på Borås skidstadion. In i omklädningsrummet går jag som en anonym motionsskidåkare i svart överdragsjacka. Fem minuter senare, efter viss möda, återkommer jag ut i det vita landskapet som en superhjälte. Den svenska OS-dräkten drar blickarna till sig. Elitåkarna på stadion har frågor, barnen från en skola i Borås vill ha autografer och många däremellan undrar hur den lätt lönnfeta figuren kan vara en del av det svenska landslaget.

UT har bestämt träff med sportkonfektionsföretaget Craft som tagit fram den omtalade svenska OS-dräkten. Det är tidernas lättaste skiddräkt med en vikt runt 200 gram. Tyget är perforerat med små laserutskurna hål. De här hållen är extra stora på ryggpartiet där det faktiskt är mer luft än tyg.

Martin Damm som är längdskidansvarig på Craft förklarar att målet har varit en dräkt som ventilerar så mycket som möjligt. Värmetransport och passform har varit i fokus när företaget jobbat fram dräkten tillsammans med ett par av de svenska landslagsåkarna, däribland Hanna Falk.

Henrik Åbom som är sponsoransvarig på Craft säger att åkarnas åsikter är mycket viktiga i processen. Dräkten ska ge en liten fysisk fördel gentemot konkurrenterna men också en mental kick. Tillsammans gissar Åbom att kläderna kan göra några sekunder på ett distanslopp, båda faktorerna inräknade.

Med korta kalsonger och en kortärmad underställströja under det ultratunna tygstycket börjar pratet om ventilation, Hanna Falks värmeutväxling och olika tygmodeller bli lite för mycket. Dräkten är till för att åka fort i, inte stå på en blåsig vinteryta och prata.

Självklart pratar vi om små skillnader när den här dräkten, med namnet Stratum, jämförs med tidigare skidtrikåer av elitmodell. För mig känns det dock väldigt annorlunda att staka iväg på Borås längsta konstsnöspår. Det svider lite i låren av vinddraget, underarmarna och händerna domnar lite.

En träningsrunda den här dagen hade inneburit att jag klätt på mig långkalsonger, tajts, strumpor i ull, långärmad underställströja, kanske en kortärmad tröja över och en skidjacka. Det finns inget som är så tråkigt som att åka längdskidor och frysa.

Den här upplevelsen ger en "påpälsare" en tankeställare. Det behövs bara fem-sex minuter i hygglig fart innan kroppen börjar anpassa sig. Det är kallt på låren fortfarande men åkningen känns bra och kroppen fri. Det är nog egentligen första gången jag till fullo förstår hur skidåkare kan tävla i så lite kläder som de faktiskt gör.

Efter fem kilometers åkning görs en utvärdering tillsammans med Crafts utsända. Några andra skidåkare stannar till och frågar varför dressen är blå och inte vit. Svaret från tillverkaren är att dräkten är så tunn att en vit dräkt skulle bli i stort sett genomskinlig. Det är inget som åkarna gillar.

Är den här superhjältetrikån något som ökar Hanna Falks medaljchanser när det drar ihop sig i Pyeongchang? Låt mig gissa att den mentala aspekten har störst betydelse. När det gäller det fysiska så går det enkelt att konstatera att dräkten i alla fall inte kommer att sitta i vägen. Närmare nakenskidåkning än så här går nämligen inte att komma inom anständighetens gränser.