Jonas Emtervall: Jonas Emtervall: Värre än så här kan det väl inte bli?
Efter debuten i öppet spår förra året och 27 minusgrader i starten tänkte jag att Vasaloppet i alla fall aldrig kan bli värre. Till och med superveteranen Börje Enander kallade fjolårets köldkamp för en av de tuffaste i hans liv. Då har han ändå 44 andra upplagor att jämföra med.
Men ack så fel jag hade. I söndags kom jag på mig själv med att längta tillbaka till många men torra minusgrader och sandpappersträva men stenhårda spår.
Jag startade i led sju och då har man ungefär lika många åkare framför sig som bakom sig. Jag vill inte ens tänka på hur det var för de som startade absolut sist, för redan när åkarna på min nivå nådde myrarna var spåren obefintliga och underlaget väldigt löst. Som grädde på moset var motvinden i princip konstant och snökristallerna som spåspik mot ansiktet.
Fram till Evertsberg gick det ändå skapligt och jag kände mig någorlunda stark. Magen började kurra rejält i backarna upp mot Vasaloppets kanske mest klassiska kontroll och det var ju inte så konstigt. Klockan var 12.45 och drygt en halv arbetsdag var gjord.
Efter att en bulle, en energigel och ett par nävar russin- och nötblandning sköljts ner med sportdryck och blåbärssoppa kom jag att tänka på att vinnaren troligen redan var korad.
– Har eliten gått i mål än – vem vann? frågade jag den närmaste funktionären, en luttrad herre i 70-årsåldern.
– Ja, det gjorde de för kanske tio minuter sedan. Det var väl någon norrman som vann. Så du hann inte i år heller. Det har jag heller aldrig gjort. Och då har jag ändå försökt många gånger, svarade han med typisk Vasaloppshumor.
Med en sluttid på över fyra och en halv timme var alltså de bästa av de bästa en hel timme långsammare än Vasaloppsrekordet från 2012. Snacka om tungt före.
Med den uppmuntrande vetskapen stakade jag vidare mot Oxberg, det parti av banan som jag tyckte gick lättast i fjol. Nu var det precis tvärtom. Kilometerna kröp fram i snigelfart. Jag var blöt, frusen, krokig och matt i hela kroppen.
När min gps-klockan dessutom gick en dryg kilometer för snabbt blev jag än mer desillusionerad: ”Vad fan! 37 kilometer kvar nu? Jag hade ju åkt 63 kilometer för tio minuter sedan!”.
Totalt bröt över 2 000 åkare årets Vasalopp. Relativt många gjorde det så sent som i Oxberg, med 28 kilometer kvar. Gudarna ska veta att det kunde ha blivit mitt öde också. Hade den så kallade brytbussen stått med öppna dörrar så nära spåret att man sett den, vågar jag inte lova att jag inte hade hoppat på.
Men jag gnetade på. Stöp i en uppförsbacke precis före Hökberg och sedan en gång till i nedförsbacke strax efter samma kontroll. Då höll jag nog en hastighet av 25–30 kilometer i timmen när jag planterade ansiktet i allt det vita. Men för första gången under hela dagen var nysnön till glädje. Jag landade hur mjukt som helst.
Efter vurpan och dagens andra kisspaus hittade jag på något oförklarligt sätt nya krafter och kunde ösa på ganska bra sista dryga milen. Väl i mål efter nästan nio timmars slit var bjudmjölken precis så god som Jesper Nilsson beskrev den i lördagens UT.
Känslan många gånger under loppet och även direkt efteråt var ändå att jag inte frivilligt tänker göra om det här någon mer gång.
Men när jag skriver de här raderna i baksätet i en bil på väg hem från Mora har jag redan börjat vackla, trots att knän och ljumskar påminner mig om gårdagens vedermödor.
Nästa år det varken världscup i Ulricehamn eller skid-VM. Då kanske jag hinner fokusera mer på min egen skidåkning?
Och värre än så här kan väl Vasaloppet aldrig bli?
