Jonas Emtervall: Närmar sig gränsen till mobbning

längdskidor Artikeln publicerades
Hanna Falk blir för tredje gången på mindre än tolv månader ratad i en mästerskapsstafett. UT:s Jonas Emtervall tycker att det lämnar en bitter eftersmak att landslagets damtränare Ole Morten Iversen även är Anna Haags personliga tränare.
Foto: Anders Wiklund/TT
Hanna Falk blir för tredje gången på mindre än tolv månader ratad i en mästerskapsstafett. UT:s Jonas Emtervall tycker att det lämnar en bitter eftersmak att landslagets damtränare Ole Morten Iversen även är Anna Haags personliga tränare.

En gång är ingen gång. Två gånger är en gång för mycket. Men tre gånger då? Hade det funnits en diskrimineringsombudsman för skidåkare borde Hanna Falk skicka en anmälan dit nu.

Mobbning är ett kraftfullt uttryck och man ska noga välja de tillfällen man använder det. Därför tänker jag inte kalla landslagsledningens behandling av Hanna Falk för det. Men gränsen närmar sig allt mer.

Petningen från dagens OS-stafett är den tredje i ett mästerskap inom loppet av tolv månader. Och alla tre gångerna kan man ur ett rent resultat- och formperspektiv starkt ifrågasätta besluten.

Hur Hanna Falk hade klarat uppgifterna vid VM i Lahtis i fjol vet vi inte. Men mycket talar för att hon hade gjort det väl så bra som trion som fick chansen i hennes ställe. Saken är ju att Ida Ingemarsdotter, Anna Haag och Ebba Andersson alla gjorde bleka insatser på sina sträckor.

Problemet för Falk är att uttagningen inte görs ur ett rent resultat- och formperspektiv. För när Rikard Grip säger att Anna Haag har bättre resultat på tio kilometer klassiskt den här säsongen, tar han inte hänsyn till att Haag inte har gjort en enda tävling sedan Tour de Ski avslutades på trettondag jul. Eller att stafettsträckorna faktiskt bara är fem kilometer långa, vilket självklart gynnar en mer sprintbetonad åkare som Hanna Falk.

Hur Hanna Falk mår just nu är lätt att föreställa sig. UT har sökt henne, men hon vill eller får inte prata. Jag lutar åt det senare, eftersom längdlandslagets mediepolicy under pågående mästerskap är så rigid att man kan tro att OS inte går i Pyeongchang, utan i Pyongyang på andra sidan om den 38:e breddgraden.

I Falks ställe tar tränaren Niclas Grön striderna och svingar vilt mot landslagsledningen.

I hans kritik finns antydningar om att UIF-åkaren straffas för att hon har utvecklats mer med honom som bollplank än hon gjorde under de motigare åren med förbundskapten Rikard Grip som personlig tränare.

Jag har sett och hört samma konspirationsteori på flera håll, men kan bara inte tro att Grip är så oprofessionell att han utövar personliga vendettor.

Då tror jag mycket mer på en annan teori som har lanserats. Och det är egentligen ingen teori, utan fakta.

Den som valdes före Hanna Falk till stafetten – Anna Haag – har nämligen landslagets damtränare Ole Morten Iversen även som personlig tränare.

Även om Grip är tydlig med att det är han som har sista ordet i laguttagningen är det klart att det är en enorm fördel att ha ett eget ombud vid landslagets diskussionsbord. På samma sätt som Grön vurmar för Falk, känner Iversen naturligtvis lite extra för sina adepter Haag och Stina Nilsson. Hans tränarrenommé påverkas så klart också i positiv riktning om ”hans” åkare får chansen och lyckas i de stora sammanhangen. Han bör dessutom vara avlönad av Haag, så även om Rikard Grip säger till Sportbladet att ”det finns ingen fördel i det, vi har bra koll på alla aktiva”, lämnar det hela en jäv-ligt bitter eftersmak.

En smula bitter tror jag även att Hanna Falk kommer att känna sig när hon tittar tillbaka på de här olympiska spelen. Det är nämligen med största sannolikhet sluttävlat nu.

Charlotte Kalla och Stina Nilsson kommer att åka teamsprinten. Det krävs nog, som Niclas Grön säger, ett benbrott för att något annat ska ske.