Bara att nypa sig i armen och se fram emot festen

Sport Artikeln publicerades

Ulricehamn får av allt att döma världscupen och det är bara att nypa sig i armen, gratulera gruppen bakom ansökan till ett strålande jobb och se fram emot två helger med idrott i absolut världsklass.

Det var sagt att beskedet skulle komma under förmiddagen i går och på morgonen kollade jag mejlboxen i mobilen med täta intervall. Och precis när barnen satt påklädda i hallen för vidare transport till förskolan plingade det till.

Rubriceringen på Skidförbundets mejl var tydlig: Ulricehamn får arrangera världscupen. Ändå var det svårt att ta in. Jag hade verkligen inte räknat med det här.

När nyheten kom att Ulricehamn skulle söka evenemanget kändes det mest som ett piggt och roligt initiativ. När gruppen bakom ansökan sedan bjöd in till en pressträff för några veckor sedan blev det uppenbart att ett gediget arbete genomförts och att Ulricehamn faktiskt hade en realistisk chans.

Men sen drabbades jag av tvivel igen. Östersund, med sin arrangörsvana och enorma arena, kändes helt enkelt som en allt för tuff motståndare. Tvivlet förstärktes ytterligare av att även Umeå och Piteå, som ska investera smått ofattbara 450 miljoner kronor i sin anläggning, gick in med tunga bud.

Så vid arbetsdagens slut i tisdags sa jag till kollegorna på redaktionen att jag uppskattade chanserna till mellan fem och tio procent.

Men Skidförbundet har uppenbarligen prioriterat just det Ulricehamn har tryckt på i sin ansökan – att sprida sporten söderut och förmågan att skapa en publikfest.

När jaktstarts-SM gick i Ulricehamn 1996 lockades runt 20 000 åskådare till de två tävlingsdagarna och det var dubbla led med åskådare utmed hela spåren i Sanatorieskogen. Vladimir Smirnov var givetvis en stor publikdragare, men i övrigt ska man komma ihåg att mitten av 90-talet förmodligen är den period när svensk längdskidåkning var på sin svagaste nivå i modern tid. När VM gick i Thunder Bay året innan blev den svenska utdelningen bara två bronsmedaljer, genom Antonina Ordina och damstafettlaget.

2017 kommer läget att var ett helt annat, med svenska affischnamn som Charlotte Kalla, Stina Nilsson, Marcus Hellner, Calle Halfvarsson och Ulricehamns egen Hanna Falk. Lägg till det alla de internationella storstjärnorna, med en Marit Björgen, som troligen hunnit göra comeback, och en Petter Northug, som förhoppningsvis då rökt fredspipa med det norska skidförbundet.

Beskedet om att Ulricehamn får en tävling i den här digniteten väcker förstås också en del oro hos dem som i första hand månar om Sanatorieskogens bevarande. Räkna därför med mycket diskussioner om vilka ingrepp som behöver, kan och får göras under det kommande året.

Men de diskussionerna tycker jag att vi åtminstone kan skjuta några dagar på framtiden.

Världscupen kommer till Ulricehamn. Det är nästan för bra för att vara sant.