• SKRIV UT
• KOMMENTARER (4)
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Slutar efter 40 år på samma skola

Nu kan Håkan Kannius snickra så mycket han vill

Släkt & vänner 2010-01-26 | Uppdaterad 2010-01-26

Han försöker tona ned sin egen roll som rektor, säger att han inte präglat verksamheten så mycket. Istället är det lagarbetet med kollegorna som betyder något.
Men han hoppas att han bidragit till att skapa en god stämning på skolan, för det tycker han är viktigt.
– Trivseln på en arbetsplats kan aldrig överskattas. Om människor trivs där de jobbar blir resultatet bra. Jag tror att det är mycket viktigare än man kan tro.
Kaffemaskinen är ett exempel. När han började på Stenbocksskolan fanns det flera kaffebryggare. Han var med om att ta bort dem och köpa in en stor istället, så att alla skulle träffas vid fikan.
– Det blev ett himla liv först, men sedan blev det väldigt bra.
Pensioneringen nu vid jul innebar förstås en stor förändring, kanske en större än får många andra. För under många år har Håkan gått till en livlig och intensiv arbetsplats med många kollegor och hundratals barn.
– Nu har jag många lugna förmiddagar. Det är så tyst nu, säger han.
Han var Skaraborgare från början, är född i Mariestad och bodde sedan i Falköping. Efter värnplikten i Karlsborg började han studera matematik med målet att fortsätta med fysik. Han kommer inte från en lärarfamilj och tankarna på läraryrket kom först efter att ämnesstudierna var färdiga, när de var några kompisar som bestämde sig för att gå den utbildningen.
Efter utbildningen flyttade han och hans fru till Ulricehamn och Håkans första, och sista, arbetsplats.
– Jag har haft tur i livet, som har hamnat i ett jobb där jag trivs. Det är väldigt få dagar då det har känts motigt att gå till jobbet. Jag har svårt att påminna mig en enda faktiskt, säger han.
Håkan återkommer ofta till den fina stämningen på Stenbocksskolan bland både kollegor och elever genom åren. Och bland annat får han inte ihop sin bild av skolan med den han läser om ibland i tidningar.
– Mycket av det man läser stämmer i alla fall inte in på den här skolan.
Som lärare har han sedan upplevt mycket genom åren. Decentraliseringen och kommunaliseringen av skolan är förstås en av de stora sakerna. Tre läroplaner har det blivit, där 60-talets detaljstyrning har gått mot mera målstyrning. Och så har han fått följa en förändrad relation mellan lärare och elever.
– Relationen mellan elever och personal är på en bra nivå nu. När jag började låg det en viss respekt i att man var lärare. I dag får man förtjäna den respekten.
Genom åren har han förstås också sett många elever passera revy.
– För en tid sedan kom en flicka och sa att jag hade haft hennes mormor som elev. Det blir inte så konstigt som man tror om man räknar efter. När jag började 1970 var den äldsta eleven 16 år, säger Håkan.
Grunden till att han har blivit kvar så länge kan vara att han tycker om att arbeta med människor, och särskilt ungdomar.
– Det händer mycket i just den här åldersgruppen, när de är fjorton till sexton år. De är barn men vill vara vuxna, det är fascinerande att jobba med.
Att sedan bli rektor var inte något han strävade mot. Det var tillfälligheter som gjorde att han steg för steg hamnade i den positionen, bland annat schemaläggning som han fick ansvar för en period.
– Det tycker jag är spännande. Det gäller att hitta lösningar, det är det som är fascinerande, säger han och beskriver hur hela väggen bakom honom brukade vara full med små, små lappar som skulle pusslas samman och när det sedan var tryckt gick inget att ändra.
Nu ligger schemat i datorn istället, och är mer flexibelt.
Den goda stämningen har alltså bidragit till att göra de här 40 åren angenäma, till det kommer förstås stora och små sätt att underlätta vardagen. Allt från att komma tidigt till jobbet för att kunna jobba undan en del i lugn och ro, till att försöka ha dörren öppen så mycket det går. Inte minst är det viktigt att kunna släppa jobbet när dagen är slut.
Och där kommer snickrandet in.
– Det finns ingen bättre terapi och inget bättre sätt att skingra tankarna än att fundera över hur man ska lösa en svår snickeriuppgift.
Så en del snickeri blir det efter pensioneringen. Förutom sommarstugan i Mariestad har han både det egna och barnens hus att snickra på så det saknas inte tillfällighet. Mer resor kan det bli också.
Även idrottsintresset och föreningsengagemanget borgar för att han inte blir sysslolös. Det började med handboll i ungdomens Falköping. När han sedan kom till Ulricehamn återupptog han intresset genom att börja spela i KFUM.
– Början på 70-talet var en spännande tid att spela handboll på i Ulricehamn.
Engagemanget fortsatte även efter den aktiva tiden, bland annat genom att även hans barn var idrottsintresserade. Totalt har det blivit 16 år som ordförande för UIF och just nu är det bland annat utformningen av den nya idrottsplatsen som är aktuell.
Så han tycks vara en sådan som stannar länge, vare sig det är förening, stad eller arbetsplats.

Anders Rosenberg
anders.rosenberg@ut.se
Telefon: 0321-262 23

• SKRIV UT
• KOMMENTARER (4)
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: