• KOMMENTERA
•      

Foto: Anette WesterlundGång på gång betonar Bengt Merhamre att han är en enkel bondpojk med båda fötterna stadigt i myllan. De senaste åren har han jobbar mer och mer som förrättningspräst. Det betyder att han varit med på dop, vigslar och begravningar. Att få vara med människor och dela deras glädje och sorg är fantastiskt tycker han.

Sjungande prästen går i pension

Släkt & vänner 2012-06-01 | Uppdaterad 2012-06-01

Det är studenttid i Ulricehamn och två gymnasieelever knackar på och vill låna en stola. Jag håller andan och tänker på hur dyr en sådan är. Förvånad hör jag Bengt säga att de kan låna hans privata. Den ligger i hans portfölj. Bara att ta med.
Nej, han är inte from, säger han under intervjun. Han går inte runt och droppar bibelord och säger saker om Gud och Jesus hela tiden. Men han har sin tro och bär den nära hjärtat hela tiden. Närmast Gud känner han sig när han sitter i ett möte med en människa som behöver hans hjälp. Vad är en människa som inte får ge av sig själv till andra, undrar han. Det är grunden i hans tro.
Bengt sitter i sin stol på sitt rum på pastorsexpeditionen. Han har en mörkblå skjorta med prästkragen i. Han har beige byxor och en väst med många fickor över. Han lutar sig tillbaka i stolen och försvinner iväg med blicken när han berättar om sitt kall. Han är inte särskilt pigg på att exakt beskriva hur det gick till när han fick veta att han skulle tjäna Gud, för det är lite svårt att förklara. Men han berättar att det var under en musikkurs i kyrkan hans hemby, Bredbyn i Norrland. Han var ung och ville lära sig spela fiol, men det visade sig när Bengt kom till kursen, att det var en gitarrkurs. Bara att cykla hem till barndomshemmet som bestod av mamma, pappa och fyra syskon och hämta Levingitarren som hängde på väggen. Under avslutningsgudstjänsten hände det något. Kanske var det något predikanten talade om i sin predikan. Oavsett så kände sig Bengt kallad att i Guds namn hjälpa andra människor, precis som Jesus gjort. Med lätta ben cyklade han hem till mamma och pappa och berättade.
Familjen levde under enkla förhållanden. Fem, sex kor och en familj på sju personer. Att sonen Bengt skulle bli något så viktigt som en Guds man blev stort för föräldrarna som beslöt att skicka sonen till Stockholm för teologistudier. Det blev Johannelund i fyra år för Bengt. Då kullkastades han tro flera gånger. I teologistudierna ifrågasattes allt i den barnatro som Bengt hade med sig hemifrån. Han beskriver tiden som en av de största prövningarna i hans liv.
Jag tänker på hans sätt att beskriva händelsen. Han måste ha lagt den bakom sig, för när han pratar om det känns det som han beskriver vilken vardaglig händelse som helst. Kanske blir det så när man varit troende ett helt liv? Att man tar prövningarna med ro?
Men det blev i alla fall präst/pastor som blev hans yrkesroll de närmaste åren. Han flyttade till Gotland, vidare tillbaka hem till Norrland. Efter några år i äktenskapet beslöt sig paret för att gå skilda vägar. Ett kontroversiellt beslut i hans dåvarande församling. För Bengt är inte en skilsmässa särskilt dramatisk. Om två personer bestämmer sig för att gå skilda vägar är det deras ensak. Men så tyckte inte församlingen som han tjänstgjorde i som pastor och Bengt kände sig till slut tvungen att lämna den.
Inte heller den händelsen verkar ha färgat Bengt i hans livsåskådning. Han sitter med båda fötterna fast i golvet och i möjligen att man kan se spår av sorg i hans ansikte. Men det verkar inte vara skilsmässan som sårat, utan mer några personers agerande i den forna församlingen.
Och jo, mycket riktigt är det nog så, att det enda som kan göra Bengt riktigt ledsen och arg är när människor blir orättvist behandlade, eller när människor som redan ligger ner blir trampade på. Då reagerar Bengt och ställer sig upp. När han jobbade som ansvarig sjuksköterska på ett antal flyktingförläggningar i Norrland kom han i kontakt med en Kosovo-Albansk familj som råkat särskilt illa ut. I arbetet med att få dem att stanna i Sverige blev han så arg över tingens ordning att han ringde till dåvarande kulturminister Birgit Friggebo som hade ansvar för invandrarfrågor. Och ja, möjligen kan han också ha hotat henne, berättar han och ler lite lurigt. Det gjorde att han svartlistades av dåvarande migrationsverket och inte fick jobba med flyktingar längre.
1991 blev Bengt färdig sjuksköterska. När han av Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen några år tidigare fick lov att gå sjuksköterskeutbildningen tackade han ja. Då hade han efter att han lämnat sin pastorstjänst i församlingen i Norrland arbetat som busschaufför för ett kristet turistbussföretag i några år. Men hans hälsa satte stopp för fler långresor. Och sjuksköterskeutbildningen passade bra. Han ville verkligen lära sig mer om människan.
Efter Birgit Friggebo-händelsen beslöt han sig för att flytta söderut. Så småningom hamnade han i Mullsjö-trakten. I Ulricehamn fick han kontakt med EFS-kyrkan som behövde en präst i kyrkorna i Möne, EFS-kyrkan i Brunnsnäs och Öra. Och sedan har det bara blivit mer och mer kyrka och mindre och vård. För några veckor sedan fyllde Bengt 67 år. Och nu blir han pensionär, fast inte på riktigt. Eller jo, fast han fortsätter att jobba. Ett vikariat väntar över sommaren.
Bengt får besök. Det är ett ungt par som ska gifta sig och Bengt ska ha ett vigselsamtal som han har med alla par han ska viga. Det är underbart, tycker han, att få dela människors glädje och sorg. Det är faktiskt livets mening.
Bengt hälsar paret välkomna och fortsätter med sin arbetsdag i Guds namn.
anette.westerlund@ut.se • 0321-262 16

Anette Westerlund
anette.westerlund@ut.se
Telefon: 0321-262 16

• KOMMENTERA
•