fredag 30 juli 2010
fredag 30 juli 2010
Stefan Thulin med hunden och vägvisaren Kitty.
Porträtt 2009-12-14
Mitt i livet med sambo, två barn, jobb och fritidsintressen. Då miste 45-årige Stefan Thulin i Ulricehamn sin syn.
Sitt arbetsrum har han en trappa ner på källarplanet i Stenbocksskolan. Här finns gulsvarta markeringar som varnar för oförutsedda trösklar. Som tillfällig besökare gäller det att se upp så man inte snubblar. Men Stefan Thulin, som jobbat här sedan 1995, hittar som i sin egen ficka.
Han är anställd som drifttekniker. Arbetsuppgifterna handlar om att se till att vatten, ventilation och värme fungerar. Även övrigt förekommande serviceuppgifter ingår.
Att han jobbat här så länge och kan rutinerna har underlättat återgången till arbetslivet efter att han förra året definitivt miste sin syn.
– Jag har kvar samma jobb i dag, även om jag delvis bytt arbetsuppgifter. Men jag är inte ute lika mycket som tidigare, säger han.
Istället sitter han en stor del vid datorn och kontrollerar driften vid kommunens olika fastigheter. I det fall något inte fungerar är det han som larmar ansvarig på plats.
Istället för att läsa på skärmen är det en digital röst som ger informationen.
Tidigare var det med pekfingret han skrev. Nu flyger fingrarna över tangenterna utan problem.
– Jag var tvungen att lära mig. Och det har funkat bra, säger han.
Även om han mest jobbar vid datorn händer det att han tar vissa utejobb Nyligen var det ett stopp i avloppet i idrottshallen.
– Efter att ha ring hit spolbilen skruvade jag bort en toalettstol, berättar han. Det har jag gjort så många gånger så det kan jag.
Att Stefan Thulin är en händig kille framgår av det han berättar om sitt privatliv. I grunden är han utbildad elektriker, vilket bland annat kom till nytta då han byggde en friggebod. Elen drog han in själv.
– Eftersom jag inte längre kan se fick Ida hjälpte mig att kolla färgerna så att det blev rätt, säger han.
Vinterdäck har han också bytt. ”Ett tråkigt jobb, men handgreppen sitter”, som han själv säger.
För två veckor sedan fick han åka upp till Västerhaninge och hämta sin ledarhund. Det är labradoren Kitty, drygt två år gammal. Efter en vecka på kursgården med utbildning blev det återresa till hemstaden Ulricehamn.
Här väntade ytterligare utbildning. Främst handlade det om gå vissa rundor med hunden. På jobbet ligger Kitty i ett eget litet utrymme och vilar i väntan på nästa promenad.
Din familj, vad säger dom?
– För dom har det varit en jättepärs. Eva, min sambo, har varit ett starkt stöd.
– Mentalt innebär det som hänt en hård prövning. Periodvis är man nere och deppig. Att vara ute bland folk underlättar. Jag tror att man omedvetet skärper till sig.
– Nu har jag mitt jobb. Men de intressen jag tidigare haft fungerar inte längre. Bilar och mc-körning har varit starka intressen. Jag spelade även rinkbandy. Nu har jag inte det längre. Det blir en tomhet.
Frågor till Stefan
Vad är svårast med att vara blind?
(Lång eftertänksam tystnad)
– Svårt att peka på. Men det är naturligtvis det visuella. Att inte längre kunna se sig omkring.
Sedan födseln var du blind på ena ögat. Tänkte du någonsin att du skulle kunna mista synen även på det andra?
– Nej, det var aldrig något som funderade över. Det fanns inte min föreställningsvärld.
Vad saknar du mest?
(Åter lång tystnad)
– Att köra bil. Bilar och bilkörning var mitt stora intresse. Jag har en svart Corvette, årsmodell -91.
Stefan Thulin om...
...att förlora synen
– För mig var det en process under flera år, där synförmågan successivt försvann. Det gjorde det lättare att ställa om sig mentalt. Men visst, i perioder har det varigt väldigt tungt. Man känner en tomhet. De intressen man haft kan man inte behålla. Hur gör man då? Ska man skaffa nya? Jag vet inte riktigt.
...jobbet
– Det är en jättegrej att få komma tillbaka och börja jobba igen. Det betyder oerhört mycket. Jag känner stor tacksamhet mot arbetsledningen som ställs upp till 100 procent i detta.
... att använda käpp
– Först vill jag absolut inte använda käpp. På något sätt är det en symbol för att man inte klarar sig. Men en tidig morgon gjorde jag det. Sedan dess ser jag käpp som ett arbetsredskap.
... sin papparoll
– Ida, som är elva år, verkar ha tagit detta bra. Hon frågar inte så mycket men är med i handling. Vi går på stan ibland och då håller hon mig i handen.
– Sen är hon i den åldern då det händer mycket. När jag ska krama henne godnatt böjer jag mig ner för att komma i nivå med henne. Jag har ju inte sett att hon vuxit och nu är nästan lika lång som jag.
...omgivningens reaktioner?
– Mina närmaste är med och pratar öppet om detta. Jag är själv en öppen person som pratar mycket. Jag tror det är bra, det är ett sätt att bearbeta den nya situationen.
– De som inte står en lika nära säger däremot inte så mycket. Jag föreställer mig att de inte riktigt vet vad de ska säga, hur de ska förhålla sig. Men grejen är att jag är samme kille som innan. Visserligen kan jag inte göra vissa saker som innan. Men på mig som person är det ingen skillnad.
– Det hade nog varit lättare om de frågat.
...att gå över en gata
– Än så länge känner jag mig säker. Jag lyssnar efter bilarna. Men rondeller undviker jag. Där kommer bilar från många olika håll, så det är svårt.
– Jag tror att bilisterna som regel tar större hänsyn till synskadade än andra vid övergångsställen. Som synskadad möts man med större respekt.
...varför han bär glasögon
– Jag kan urskilja ljus och mörker. Men inte mer. Glasögonen blir en hjälp i detta.
Christer Seldevall
christer.seldevall@ut.se
Telefon: 0321-262 10
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (22 ST.)
ANNONSERA
© Ulricehamns Tidning. Allt material på UT.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
