Fortfarande i komfortzonen. På måndag lämnar Henrik Larsson Ulricehamn för ett halvårs militär tjänstgöring i Afghanistan.
Porträtt 2009-11-25 | Uppdaterad 2009-11-25
Henrik Larsson lämnar trygga Ulricehamn för ett halvår i ett av världens fattigaste och oroligaste länder. På måndag lyfter planet mot Afghanistan.
I tre månader har förberedelserna pågått för Henrik Larsson och hans cirka 500 svenska kollegor som i dagarna ger sig av till Afghanistan i det som går under benämningen FS 18, fortsättningsstyrka 18.
– Vi är väl förberedda. Det är stor skillnad mot förra gången jag var på utlandsuppdrag. Jag deltog i den tredje missionen till Bosnien 1994 och då hade vi tre veckors utbildning, säger Henrik Larsson.
Då, i Bosnien, var Henrik på plats som skyttegruppchef. Till Afghanistan åker han i rollen som ambulanssjuksköterska.
– Vi är ett team på fyra personer i en pansarbil. En vagnschef, en förare och två sjuksköterskor. Uppdraget är att så snabbt som möjligt undsätta eventuella skadade i det svenska området, säger Henrik Larsson.
Pansarbilen är utrustad i stort sett likvärdigt med en svensk ambulans. Henrik jobbar som ambulanssjuksköterska i Ulricehamn och är bekant med sjukvårdsdelen i uppdraget. Det som skiljer från vardagen hemma är att han nu ska genomföra sitt uppdrag i en krigszon.
– Traumadelen sitter i ryggmärgen och vi har ägnat ganska lite tid åt den under utbildningen i Stockholm. Det vi övat på är taktiskt omhändertagande i strid.
Den svenska insatsen i Afghanistan har ett FN-mandat i botten. FN-insatsen leds av Nato. Att det är militär styrning från högsta ort verkar enligt Henrik Larsson bättre.
– I Bosnien var det politiker och civila som satte dagordningen. Det blev otydligt och innebar en osäkerhetsfaktor för oss som var där.
En annan skillnad mellan Bosnienuppdraget och det pågående i Afghanistan är att i Afghanistan finns det mer tydligt formerade grupper som ser de utländska styrkorna som fienden.
– Vi blev beskjutna i Bosnien men det finns ändå en tydligare hotbild i Afghanistan, säger Henrik Larsson.
– Det övergripande uppdraget i Afghanistan är att stödja den afghanska regeringen i jobbet för demokrati. Jag tror på idén med demokrati och att kunna hjälpa ett fattigt land på vägen är en stor anledning till att jag åker.
– Samtidigt finns det en egoistisk del i det hela. Visst är det ett äventyr. Att lämna komfortzonen och utvecklas som människa är en utmaning, säger Henrik.
I början av november skadades fem svenskar, varav två allvarligt, i Afghanistan. Säkerheten för svenska soldater utomlands stod under någon vecka i fokus. Henrik Larsson vill inte gärna prata om risker.
– Jag känner mig helt trygg med att åka. Samtidigt går jag in i uppdraget med öppna ögon, säger han.
Om tillbudet då svenskarna besköts och skadades säger han så här.
– Vi som är insatta i det och ska åka i väg nu är inte förvånade att något hände. Det har varit nära flera gånger tidigare.
Kan du känna rädsla för att åka?
– Nej, jag är inte rädd. Däremot har jag absolut största respekt för det jag ska göra. Jag räknar med att de som tar besluten vad vi ska göra där nere sätter säkerheten främst.
Om det finns några jobbiga känslor med att på måndag åka i väg så handlar det om de som finns kvar här hemma.
– Familjen är det viktigaste jag har. Skulle det vara något minsta problem hemma hade jag aldrig åkt. Det har varit en lång process att förbereda alla på att jag ska åka, säger Henrik som vet att familjen kommer känna oro emellanåt.
– Det är alltid värst för de som är kvar hemma. Långa stunder händer det inget där nere. Mamma tror kanske att jag ligger i en skyttegrav med kulor vinande runt huvudet när jag egentligen ligger inne och tittar på film.
De första svenskarna i FS 18 är redan på plats i Mazar-i-Sharif i norra Afghanistan. Henrik Larssons resa börjar på måndag.
Hoppas allt går bra!
Ni gör en fin insats!
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (41 ST.)
ANNONSERA