• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Fridas mamma dog i cancer

Släkt & vänner 2008-10-18 | Uppdaterad 2008-10-23

Foto: Pernilla Rudenwall Petrie

Det går bättre och bättre att leva utan en mamma, även om det fortfarande är svårt, berättar Frida Hallgren. Familjen är viktig och Frida tänker mycket på sin mamma och de minnen hon har från tiden då mamma Maggan var frisk, men också från tiden hon var sjuk.

Under tre år hade familjen Hallgren levt med mamma Maggans cancersjukdom när hon slutade andas där i sängkammaren på Villavägen i Rånnaväg. Det kom inte oväntat, men ändå plötsligt och på samma sätt som att friden lade sig över huset, så uppstod en känsla av chock och overklighetskänsla för Frida Hallgren som just blev utan mamma.

När Frida Hallgren var 19 år gammal fick hennes 44-åriga mamma Maggan besked om att hon hade bröstcancer. Det var våren 2004 och för Frida var bröstcancer en sjukdom man botade och blev frisk från. När hösten kom var mamman opererad och färdigbehandlad för sin cancer. Frida kände sig trygg och bestämde sig för att resa utomlands i sex månader. När hon kom hem igen hittade läkarna cancer i tarmen på Maggan. Återigen var Frida optimistisk och tänkte att ”det här opererar man bort och sedan blir man frisk”. Frida var på jobbet dagen mamman opererades, men hälsade på sin mamma på eftermiddagen.

– När min pappa och syster mötte mig hissen berättade de att läkarna under operationen upptäckt att cancern hade spridit sig. Nu hade mamma cancer i levern också. Då förstod jag hur allvarligt det var. Läkarna gav mamma tre år till att leva. Kanske.

Fridas optimism försvann.

– Men när hon blivit bättre efter operationen berättade en läkare om människor som överlevt både fem och tio år och jag började väl resonera som så att kan man leva tio år, så kan man säkert leva längre än så.

Varken Frida eller hennes syster bodde hemma när Maggan fick lämna sjukhuset. Men väl hemma igen, när hon hämtat sig från operationen och fått tillbaka livslusten efter det tuffa beskedet, var Fridas mamma pigg i förhållande till hur sjuk hon egentligen var. Familjen åkte på flera semestrar tillsammans och när Frida ser tillbaka på den tiden konstaterar hon att de nog aldrig haft så mycket roligt tillsammans som de hade då. Under Maggans sista år i livet hade Frida börjat läsa till läkare i Göteborg och ringde hem ofta och var hemma nästan varje helg. Några gånger lades Maggan in på sjukhus för att bota olika infektioner som hon drabbats av.

Hösten 2007 blev Maggan riktigt dålig. Fridas pappa pratade med läkaren som sade att Maggan nu troligtvis bara var en vecka kvar att leva.

– Vi turades om att vara där. Vi sov där och jag kommer ihåg att jag satt där och pluggade till en tenta. Mamma var dålig och vi fick knappt kontakt med henne. En dag ringde jag från Göteborg för att höra hur det var med henne. Då svarade mamma själv. Då hade hon fått en ny antibiotika som hjälpte mot den infektion hon tydligen hade. Men vi förstod att det ändå inte var så lång tid kvar för mamma.

Fridas familj ville så gärna att Maggan skulle få komma hem och när hon piggnade till blev det möjligt tack vare det palliativa teamets hjälp. De kommer från sjukhuset och arbetar i hemmet hos människor som är i livets slutskede.

– Vi åkte hem. Det var jättevärdefullt att vi fick vara hemma tillsammans hela den sista tiden.

När Maggan tog sitt sista andetag i november förra året uppstod ett lugn i huset.

Ganska snart var Frida tillbaka i skolan och livet blev sig ganska likt igen. Fast ändå inte.

– Men jag hann bearbeta detta i tre år, så jag var ganska förberedd när mamma till slut dog.

Det blir mindre och mindre jobbigt att leva vidare, konstaterar Frida. Men hon önskar att hon kunde säga att hon blivit starkare som människa av erfarenheten:

– Jag är inte starkare. Snarare tvärtom. Så fort det bara kör ihop sig lite grand så blir det jättejobbigt för mig. I början när jag var i skolan kände jag att jag var tvungen att ta mig därifrån snabbt, annars skulle jag börja gråta. Det är mycket bättre nu.

I våras åkte Frida till föräldrahemmet varannan helg. Hon var bara tvungen att komma hem för att känna sig nära sin mamma och ladda upp.

– Nu klarar jag mig längre själv. Men det hjälper att komma hem. Det hjälper att gå till graven. Det känns viktigt.

I somras åkte Frida, hennes pappa och syster på semester ihop. Det blev ett bevis på att de fortfarande kunde ha roligt ihop. Maggan var också rädd för att de skulle sluta umgås när hon försvann, så därför är Frida mån om att hon och hennes pappa och syster ses så ofta de kan. Men familjen har varit viktig för Frida ända sedan hennes mamma blev sjuk.

– Men nu får vi bilda en ny sorts familj. Men vi pratar ganska ofta om mamma, vi pratar minnen och tittar i fotoalbumet ibland. Jag går igenom allt som har hänt i huvudet om och om igen, för jag vill inte glömma det. I början tänkte jag mycket på dåliga saker, men nu tänker jag mer och mer på små positiva minnen.

Vad känner du nu när du tänker på din mamma?

– Som barn tänker man ju oftast inte på sin mamma som en person. Det slog mig när jag var 19 år och mamma blev sjuk, jag tänkte "jäklar vad grym min mamma är".

Anette Westerlund
anette.westerlund@ut.se
Telefon: 0321-262 16

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: