• KOMMENTERA
•      

? Oavsett väder är det alltid skönt att cykla, jag tycker om att vara ute. Det gäller att hitta sitt eget träningssätt, det här har blivit ett av mina, säger Jörgen Levinsson. 18 kilometer lång är vägen till Grimsås från Dalstorp.

Bytte puckar mot pedaler

Släkt & vänner 2012-08-01 | Uppdaterad 2012-08-01

Sex år gammal, sitter Jörgen Levinsson vid uterinken i Nittorp. Jörgen försöker förstå vilket skydd som ska sättas vart och hur det ska fästas. Efter ett tag börjar frustrationen ge sig till känna. Arg och ledsen kommer hem utan att ha spelat någon hockey.
Men Jörgen gav inte upp. Om och om repeterades processen med skydd och hockeyträning på rinken. Vägledning fick han både från fadern och storebrodern som båda spelade hockey.
– När jag var liten hade jag inställningen att "jag ska visa dom". Jag har alltid varit driven och tävlingsinriktad. Om brorsan hade lagt fyra mål skulle jag lägga fler.
Jörgen Levinsson växte upp i Nittorp, i sextonårsåldern kom han för första gången med i A- laget. Det var träning fem-sex dagar i veckan, minst en bortamatch i veckan.
– Man måste lägga tid och vara villig att satsa för att det ska gå bra.
Och det gjorde Jörgen.
– Min prioritet under gymnasiet var idrotten och vännerna, jag visste inte vad jag ville jobba med. Hockey var mitt största intresse.
Trots det gick han ut med fullständiga betyg i skolan. När han var 20 år flyttade han en veva till Göteborg för att arbeta som kock och böt samtidigt lag till Bäcken
– Men jag märkte att stadslivet inte var något för mig. Jag saknade laget i Nittorp och alla goda vänner. Det var ett jädra bra kompisgäng.
Efter nio månader kom han därför tillbaka.
– I Göteborg bodde alla lagkamrater på olika platser i staden, och jag kände mig aldrig riktigt hemma i en stad av den storleken. Jag trivs bäst i ett litet samhälle, där alla känner alla. Det är en helt annan gemenskap.
I 25 årsåldern fick Jörgen sitt första diskbråck, och var tvungen att lägga hockeyn åt sidan. Då trodde läkaren att han aldrig skulle kunna spela hockey igen.
– Det var tufft, men det fanns inget att göra, mer än att försöka komma tillbaka, vilket jag även gjorde.
Det blev uppehåll en säsong, sedan var Jörgen ute i rinken igen. I tolv år till.
Beslutet att sluta kom naturligt med tiden, berättar Jörgen.
– Tillslut orkade jag inte riktigt hålla samma tempo som tidigare. Det blev för mycket med både ett heltidsjobb och att träna fem-sex dagar i veckan.
Det han saknar mest med hockeyn är snacket i omklädningsrummet, gemenskapen. Samtidigt är det många sportfantaster på hans nuvarande jobb på Nexans i Grimsås, där Jörgen arbetar som godsmottagare.
– Vi har tipstävlingar och andra små tävlingar, och snacket på jobbet liknar snacket i omklädningsrummet.
Hockeyn som motionssätt saknar han inte speciellt mycket. I stället spelar han golf, åker långfärdsskridskor och cyklar. Från sitt nuvarande boende i Dalstorp tar det ungefär 45 minuter till arbetet i Grimsås, som ligger 18 kilometer bort.
– Är det regnigt kan jag i bland undra vad jag håller på med, men den känslan försvinner snabbt när jag har satt mig upp på cykeln. Jag försöker bestämma mig redan kvällen innan att jag ska upp på cykeln. Då går det lätt.
Det bästa med att cykla till och från jobbet är den friska luften och den vackra naturen.
– Det finns många fördelar. Vi behöver bara en bil, och på så sätt sparar vi bensinpengar. Dessutom mår man bra. Det är som ett träningspass. Sedan jag började cykla har jag sluppit de där småförkylningarna som annars kan vara vanliga.
På vintern använder han alltid dubbdäck. Under de tio åren som han har cyklat till och från jobbet, är det endast ett par gånger han har råkat ut för sladd.
– Men det har aldrig lett till några olyckor, jag har snabbt fått kontroll på cykeln igen.

• KOMMENTERA
•