Recension: Fartfyllt Teddybears vet vad de gör
Teddybears musik kanske funkar allra bäst när man fått i sig några öl – vilket de flesta verkar ha fått i publikhavet. När farten väl når max är det svårt att inte ryckas med, och under Sunshine blir det för första gången dans även där publikleden börjar bli glesare.
Den stora videoskärmen på scenen används snyggt och ger spelningen en helt ny dimension. Men klockan 01.20 är man inte särskilt sugen på att se en minidokumentär om bandet. Varje dipp i tempot är att äventyra stämningen hos en tröttnande publik.
Hela spelningen känns trygg. Teddybears kör inte på en slingrig alpväg mot toppen utan på en musikalisk autobahn utan hastighetsbegränsning. När spontane Kaliffa kommer in och gör ett kort gästspel blir det en skön kontrast till perfektionisterna i Stockholmsbandet.
Precis som premiäråret 2013 bjuder Teddybears på en avslutning värdig Uport. Måhända är detta ett tecken på att årets festival också blir den sista?