Recension: Galet och ösigt med Ebbot & the Indigo Children
Sist han var i Ulricehamn sprängde bandet ljudanläggningen. Stundtals var Ebbot & the Indigo children inte långt ifrån en liknande incident med sin högljudda och organiska rock under kvällens näst sista spelning.
Jämfört med sina föregångare Hov1 var publikhavet såväl glesare som snäppet mognare till Ebbot och hans följe. Det mogna intrycket kanske svalnade några grader när Ebbot satte ett par kalsonger på huvudet och förvrängde sin röst i en Björnes magasin-liknande stämma under mellansnacket. Men inslaget verkade gå hem hos åhörarna, vars engagemang och inlevelse inte gick att ta miste på när låtar som The only friend of mine fick ljuda ut i natten.
Och kanske var det trots allt ett smart drag att låta de kaftanklädda Ebbot & the Indigo children gå ut som näst sista band på Uport. Inte nog med att det höll den äldre publiken kvar, matchade även den stundtals mörka rockmusiken det nattsvarta festivalområdet.
Bäst: När Ebbot drog fram tamburinen ur rockärmen levde han sannerligen ut.
Sämst: Den något oseriösa undertonen kunde stundtals vara underhållande, men ibland blev det lite för mycket av det goda.
Läs mer:
