Kultur & nöje

Hans Hallebo var en förnöjsam man

Kultur & nöje Artikeln publicerades

Under mina nästan 35 år som reporter på Ulricehamns Tidning fick jag förstås tillfälle att träffa och lära känna många människor.


Med somliga blev det blott kortvariga, närmast parentetiska träffar, medan andra gjorde djupa intryck på mig. En av dessa starka personligheter var Hans Hallebo.
Inte så att jag dagligen och stundligen går och tänker på honom, men minnet av honom väcktes till liv i söndags, då jag lyssnade till några tonsättningar av Hallebos dikter.
Jag har nog inte tänkt så mycket på det tidigare, men det är märkligt hur väl denne man förmådde använda sig av det svenska språket. Hans dikter byggdes upp på gammalt gott vis med rytm och rimmönster av olika slag.
Han var så vitt jag vet ingen studerad karl, men språksinne hade han förvisso.
Hans bodde ensam på sin lilla gård Hallebo i Öra socken. Där var han född och där stannade han kvar, uppenbarligen helt förnöjd med sin lott. Hans syster bodde granngårds, så helt utan mänskligt sällskap var han inte.
Jag träffade Hans Hallebo vid två tillfällen, ett på hans gård, det andra i äldreboendet Gäsenegården, där han tillbringade sina sista levnadsår.
Det som kännetecknade Hans Hallebo var hans vänlighet och ödmjukhet samt förnöjsamheten med det liv och den situation som var hans.
Han hade en genuin kristen tro, och den ville han dela med sig av till sina medmänniskor.
Han skrev en otrolig mängd dikter, drygt 5 000, varav en mindre del publicerades i sex diktsamlingar samt i Ulricehamns och Borås tidningar.
I UT medverkade han under många år med lördagsbetraktelser, i all ödmjukhet betitlade Sabbatstankar.
Hans Hallebo var förvisso en märklig man, väl värd att minnas. Han blev 92 år gammal, avled 2006.

Bernt Carlsson