God morgon

Vi är inte redo för DNA-register

God morgon Artikeln publicerades
Foto:≈serud, Lise

Runt 1 000 män i Ulricehamn har topsats i jakten på DNA från en misstänkt mördare. Då är det många som höjer rösten för införande av ett allmänt DNA-register. Den som letar efter en enkel lösning i ett enskilt fall öppnar falluckor för samhället i stort.

Mordet på Lassalyckan har varit hösten och vinterns stora samtalsämne i Ulricehamn. I rollen som chefredaktör, om än tjänstledig sådan, är det svårt att röra sig i offentligheten utan att mordfallet kommer på tal. Folk är nyfikna, folk har ett behov av att prata om det och folk vill veta hur vi på tidningen jobbar med fallet.

De senaste veckorna har många av samtalen handlat om DNA, med bakgrund i den topsningsinsats som nu genomförs.

Om det förfarandet finns det olika åsikter. De minst konstruktiva handlar om att metoden pekar ut alla de här till topsning kallade männen som presumtiva mördare. Den som tycker så har inte förstått tillvägagångssättet. En del är också oroliga att DNA-provet ska sparas, trots att polisen varit tydlig med att alla prov förstörs så fort det visat sig vara negativt.

Den vanligaste DNA-synpunkten är, när polisen nu verkar kamma noll med masstopsningen, att Sverige borde ha ett allmänt DNA-register. Många menar att Ulricehamnsfallet skulle vara löst om det fanns ett register med samtliga svenskars DNA att söka i.

Frågan om ett obligatoriskt och allmänt DNA-register har varit uppe till debatt med jämna mellanrum under flera decennier. Som hetast var det runt 2004-2005 då bland andra förre rikspolischefen Björn Eriksson ville se en lagändring som möjliggjorde ett DNA-register. Eriksson fick medhåll från vissa håll men också mothugg. Redan då var den välkände professorn i kriminologi, Leif GW Persson, av åsikten att klassiskt polisarbete ger mer än massiva topsningsinsatser och allmänna register. Något han också uttryckt i samband med mordet i Ulricehamn.

GW har flera poänger. Det som låter som en enkel lösning är inte det, av flera skäl.

• Det skulle krävas omfattande lagändringar för att kunna påbörja insamlingen av DNA från hela Sveriges befolkning. Lagändringar som sannolikt skulle vara ganska svåra att få igenom riksdagen.

• Om lagen skulle medge ett DNA-register följer nästa utmaning, att samla in prover från alla svenska medborgare. En sådan insamling skulle vara enormt tidskrävande för en redan pressad polismyndighet och det finns anledning att misstänka att de som helst skulle finnas i registret är de som i det längsta skulle hålla sig undan statens bomullspinnar. Det skulle helt enkelt ta lång tid att få ett hundraprocentigt register.

• Sedan 1975 tas ett PKU-prov på alla nyfödda barn i Sverige. Från detta går det att få fram en DNA-profil. I dag är det upp till föräldrarna om PKU-provet ska sparas eller inte och de flesta säger ja då provet kan visa sig värdefullt för bland annat forskning om svåra sjukdomar. Om provet allmänt ska kunna användas av myndigheter, som polisen, är det sannolikt att allt fler säger nej till PKU-prov. Utan lagändring, ett PKU-tvång, riskerar samhällsnyttan med den breda provtagningen att raseras.

• Litar vi på att staten kan ta hand om ett heltäckande DNA-register? Vad händer om uppgifter läcker ut? Vad händer vid ett dataintrång? Finns det kommersiella intressen kring ett sådant register? I värsta fall, vid ett framtida krig eller en statskupp, kan säkerheten kring medborgarnas DNA garanteras? Ett personnummer eller ett fingeravtryck är en identitetshandling, DNA, där forskningen går i rasande fart, är något annat.

Ja, kanske hade mordet vid Lassalyckan, och en handfull andra svåruppklarade våldsbrott i Sverige, kunnat lösas med hjälp av ett DNA-register.

Men nej, oavsett vad vi i Ulricehamn kan känna och tycka efter den här hösten, så är samhället inte redo att ta det steget. I alla fall inte än.