God morgon

Henrik Erickson: Sverige blir inte våldsammare

God morgon Artikeln publicerades
Brottsplats Fiskaregatan.
Brottsplats Fiskaregatan.

Ulricehamn är i en period med många våldsbrott. Då är det viktigt att se den stora bilden – och faktiskt titta mer på statistik än på politiska utspel.

”Det ska bli hårdare straff i Sverige”. ”Det ska kosta att åka dit för ett brott”. ”Polisen ska få de resurser som polisen behöver”. ”Sverige ska inte ha svängdörrar”.

Alla citaten ovan är hämtade från svensk politik de senaste månaderna. Vem som sade vad spelar mindre roll då orden ekar i stort sett likadant från höger till vänster.

Den som bor i Ulricehamn och hänger med i vad som händer i lokalsamhället lyssnar säkert lite extra på de politiska utspelen om brott och straff. Det vore i alla fall inte konstigt om det vore så. Vi är inne i en märkligt ansträngd period vad gäller grova våldsbrott. Nu senast, i förra veckan, en knivskärning vid Fiskaregatan som rubriceras som försök till mord.

Det går inte att komma ifrån att det i Ulricehamn skett ovanligt många grova uppmärksammade brott under kort tid. Då brotten är mycket olika till sin karaktär pekar mycket på att det snarare är slumpen än ett hårdare och tuffare Ulricehamn som ligger bakom peaken.

I dagarna ges en uppmärksammad bok ut på Norstedts förlag. Boken heter Kriminalpolitik och författare är Henrik Tham, professor i kriminologi. Han har gått tillbaka till 1965 och tittat på utvecklingen vad gäller antalet brott i olika kategorier och under samma tidsspann har han också tittat på hur kriminalpolitiken förändrats.

Då Sverige har ökat sin befolkning har antalet brott i stort ökat undan för undan men ökningen har under 2000-talet planat ut. Våldsbrotten har inte ökat alls och de ungas brottslighet har faktiskt minskat, visar Tham.

När Tham sedan tittar på hur politiken agerat under samma period visar det sig att politikerna blivit allt mer angelägna att prata om straff, inte minst skärpta straff. Han menar att politiker, media och opinionsbildare på senare år skapat en "alarmistisk" syn på brottsutvecklingen i Sverige. Det är ingen vågad gissning att Sverigedemokraternas relativa framgångar hjälpt till att skylla en del av den påstådda utvecklingen på invandringen.

Som ansvarig utgivare på Ulricehamns Tidning har jag haft relativt god insyn i samtliga fall av grova brott i kommunen de senaste åren. Att invandrare här begår fler grova brott per capita än infödda svenskar stämmer inte alls. Istället är det nästan märkligt stor övervikt för gruppen unga svenska män bland gärningsmännen.

Polisen har varit förtegen om knivskärningen vid Fiskaregatan så den går än så länge inte att sortera in ett fack. Det som i många tidigare fall varit en gemensam nämnare är droger. Många av de grövre brotten med våldsinslag sker inte utan att narkotika finns med i bilden på något sätt. Ulricehamn är inte förskonat vare sig från försäljning eller bruk av droger. Användningen går ned i åldrarna och det finns många som vittnar om att utsatta ungdomar och unga vuxna i dag har en lägre gräns för att ta till grovt våld än tidigare. Gränsen har ofta suddats ut av olagliga substanser. Är det något vi ska vara rädda för, och jobba emot, så är det narkotikan.

När det gäller politiken finns det all anledning att lyssna till försvarsadvokaten Johan Eriksson, just nu uppmärksammad som försvarare åt Rakhmat Akilov, misstänkt för terrorbrottet på Drottninggatan i Stockholm förra året. Så här säger Eriksson, i en DN-intervju, om trenden med att politiker vill se hårdare straff och varför han inte själv ger sig in i politiken.

"(Hårdare straff är) skit. Det är idiotiskt. För det leder ingen vart. De som skjuter vet redan att de kan få livstid... Om jag sa att jag tycker att vi ska ta bort livstidsstraffet, döma färre till fängelse. Och lägga alla pengar på socialt arbete. Mitt ­parti skulle kanske få tio röster."