God morgon

Henrik Erickson: Ulricehamns stad är ingen biosalong

God morgon Artikeln publicerades
Popcorn och stadsbyggnad hänger inte ihop, tycker UT:s chefredaktör.
Foto:Marie Haglund
Popcorn och stadsbyggnad hänger inte ihop, tycker UT:s chefredaktör.

Att sluta se på Åsundens vatten som en filmduk vore ett bra första steg mot ett ännu mer attraktivt Ulricehamn.

Lördagens debattartikel signerad av två byggherrar i Ulricehamn var vass och tydlig. Kommunens kvarnar mal långsamt och villaägare på söder har aviserat att de är starkt emot ett bostadsrättsprojekt på den tomma tomten mellan Topecohuset och Bogesunds väveri. Ett samrådsmöte om den nya detaljplanen för området för en dryg vecka sedan blev sannolikt droppen. Nu läggs planerna på is.

En del saker i den här historien är inte så mycket att säga något om. Kommunen valde att lägga in "Topecotomten" i den stora detaljplanen för hela området kring reningsverket och nya detaljplaner tar tid att tröska igenom. Att de skisser som initialt visades skulle möta motstånd från närboende var inte heller överraskande. Rätten att uttrycka sin åsikt i stora frågor ska värnas och (eventuella) överklaganden i sådana här fall är mer regel än undantag.

Det finns dock en sak i den här historien där Ulricehamn har hamnat snett. Det är biotänket.

Boende i backarna på det som kallas Söder har fastnat vid en biografmetafor. Den här metaforen har framförts i insändarform, i debatter och, enligt hörsägen, vid samrådsmötet nyligen.

Ulricehamn jämförs i metaforen med en biosalong. De som har sina villor på Söder är besökarna som kom tidigt till bion, köpte popcorn och satte sig för att varva ned en kvart före filmens start. På de två främsta raderna sitter ingen men när det bara är två minuter kvar tills dess att filmen ska börja så kommer Ulricehamns längsta man in och sätter sig i mitten på rad ett. Med sina breda axlar skymmer han åtta av biobesökarna som sitter bakom. Ett onödigt val av plats tycker så klart de skymda filmälskarna, särskilt som det finns platser kvar ute i hörnen på de bakre raderna.

Ni fattar säkert. Att nedanför backen bygga ett hus som är högre än de hus som redan finns är moraliskt fel. Den som är sist på plats bör anpassa sig till de andra.

Om ovanstående hade utspelat sig på Folkan i Ulricehamn så hade nog många instämt i det oförskämda. Problemet för de som drar den här liknelsen är att den över huvud taget inte håller när det handlar om stadsplanering. I biosalongen hade en enda man haft en fördel av situationen medan många andra hade blivit lidande. I höghusfallet hade 100 familjer och par fått en positiv effekt av ett nytt hus medan kanske tio hade fått en upplevd negativ effekt. Totalt sett hade nyttan varit större än onyttan.

Det är absolut inget självändamål att bygga höga hus. Det finns dock mål att ta hänsyn till när kommunen planerar för framtiden. Ett av de starkaste övergripande målen för Ulricehamn är att kommunen ska växa. Just nu är trycket på boende i Ulricehamns kommun starkt koncentrerat till centralorten. Allt fler kan uppenbarligen tänka sig att bo i en central bostadsrätt. Det har sagts förr på den här sidan och det är värt att säga det igen. När det trycket finns så gäller det att utnyttja det. Bygg centralt, bygg klokt och bygg snyggt.

För det är precis som de båda byggherrarna skriver i sin debattartikel. Ulricehamn är som liten inlandskommun unik med sin bostadsmarknad de senaste åren. Motorn som gjort hundratals villaägare till miljonärer är de stora bostadsrättsprojekt som skapat en bostadsrotation. Det handlar inte enbart om att 60-plussare kan flytta in i ett bekvämt boende på äldre dagar. Ännu viktigare är rotationen som gjort att unga barnfamiljer haft både nybyggda och äldre villor att välja emellan. I städer som står still finns få nya lägenheter och därmed inga villor att köpa. Sådana samhällen är inte attraktiva och där bor det till sist mest äldre.

Ett av få nöjen som finns kvar på sådana platser är att gå på bio. Om den finns kvar, vill säga.