Carina Carlzon: Vinluriga kulturtanter tillåts härja fritt
Inom kort inträder tiden när tusentals kulturkvinnor i batikmönstrade tröjor, färgstarka örhängen, svarta kjolar och stövletter intar det offentliga rummet i Borås och andra större städer som har en kulturscen där den yppersta eliten framträder. Från Stora torget och fram till teaterentrén kommer de marschera med kulturpolisen tätt intill sig.
Det är självklart att de här kvinnorna som lever för teatern ska få agera ut hela sitt underutvecklade känsloregister varje torsdagskväll genom att först samlas på sin favoritbodega och dricka husets vin till specialpris för att sedan skränande marschera fram till teaterinträdet.
Uteserveringar längs med vägen får räkna med att stolar tas upp och kastas genom glasrutor och att vinflaskor krossas mot gatstenarna. Ibland börjar kulturtanterna slåss med varandra och då måste polisen gripa in och ordningsmakten har särskilda häst- hund- och publikpoliser som fokuserar på att skapa schysta relationer med kulturtanterna så tanterna kastar så få vinflaskor som möjligt i gatan. De senaste säsongerna har kulturtanterna börjat maskera sina ansikten, både utanför teatern och inne på läktarplats.
För Niklas och hans två barn har mötet med kulturtanterna förra säsongen etsat sig fast. Tillsammans med Iris, 8 år, och Arvid, 6 år, hade Niklas varit och handlat fika till morgondagens friluftsdag. När de svängde runt hörnet vid Stora torget passerade hopen med kulturtanter förbi och Niklas hann bara slänga ett ögonkast på skaran när första kommentaren kastades mot honom.
”Din jävla kuk.”
Som i en synkroniserad rörelse drog tre tanter ner kjolarna och började kissa så urinen skvalade ner mot Niklas fötter.
”Du har inte fått fitta på ett tag, kom och ta för dig.” sa tanterna samtidigt som Niklas kunde se deras kön blottade framför sig.
Med två barnhänder i fast grepp vände Niklas om och började gå mot busstorget.
Trion hade inte hunnit fram till hållplatsläge A när Arvid med skärrad röst frågade om kulturtanter kunde dyka upp när han spelade teater med sina kompisar.
”Självklart inte, Arvid.”
Niklas lät tanken löpa vidare och tänkte på hur orimligt det skulle vara att kulturtanter dök upp och gastade könsord när Arvid och hans vänner uppträdde inför applåderande föräldrar och vänner. Men – så kom nästa led i tankebanan - när var rimlighet något att räkna med.
De senaste åren hävdade, inte bara de mest högljudda kulturtanter, utan även väletablerade kulturjournalister på tidningar och tv, att bengalbränning inför teateruppträdande krävdes för att teaterkänslan skulle bli den rätta. Trots att alla visste att teater hade spelats sedan 1800-talet. Trots att skådespelarna klagade över bengalröken och vägrade stå på scen när röken vällde in. Trots att majoriteten av teaterpubliken inte ville veta av bengalbränning eftersom den försenade föreställningarna och gjorde att sikten fram till scenen försämrades. En del av teaterpubliken upplevde dessutom bengalbränningen som farlig eftersom bengaler ibland kastades in bland övriga teaterbesökare.
Det enda som var att räkna med var att silkesvantar användes av alla när det handlade om kulturtanter. Varken teaterföreningar eller ordningsmakten använde de maktmedel de hade till hands för att få slut på tanternas härjande. Kulturtanter daltas det med från alla håll.
