Familj

Jörgen Wester: Kommunikationer med trafikproblem

Familj Artikeln publicerades

– Den här veckan börjar inte bra, sa han som skulle hängas på en måndag! Dagens historia utspelade sig också under veckans första dag, mitt i snöovädret i måndags.

Fast grunden till det hela började redan veckan före jul förra året. Då lämnade en okänd trafikniding min nästan nya bil efter att ha demolerat min bakre kofångare och dessutom lyckats repa lacken på bakskärmen. Men några andra spår fanns inte efter smitaren. Klart man blir förbaskad.

Så bilen har de senaste veckorna funnits hos bildoktorn för återfå sin forna glans.

Under tiden har jag haft en hyrbil. Så liten att det nästan kändes som att man klädde på sig fordonet när man kröp ner i framsätet. Och då satt jag ändå nästan i baksätet och körde.

När hyrbilen skulle lämnas tillbaka uppstod transportproblem hem, tvärs genom hela stan.

Dags att plocka fram gratiskortet som kom som ett brev på posten den dag man fyllde 65. Nu skulle det premiäråkas kommunal gratisbuss. Den betydligt yngre sambon ägde sedan tidigare ett aldrig utnyttjat kontantkort, giltigt för Västtrafiks blåa bussar.

Lite oroliga för att ses som två vimsiga 60+ åkare var vi nog. Men det gick bra, till en början.

En bit in på resan hem klev två yngre män, iförda luvtröjor och gympadojjor, på. Den ene tydligen utan giltigt färdintyg.

Busschauffören försökte först vänligt få ynglingen att kliva av. Det gick inte alls. Han ignorerade varje uppmaning, även när busschauffören hotade med polis.

Så resan kom igång igen, med fripassageraren kvar i bussen. Några resenärer hade dessförinnan klivit av, förmodligen skrämda av den hätska stämningen.

Dramatiken var inte över. Vid nästa hållplats hade en annan buss just stannat och släppt av en skara yngre skolungdomar. En av dem rusade rakt ut i vägen bakom sin egen buss och hamnade mitt framför våran. Vår redan upprörde busschaufför slängde sig på både broms och tuta men ynglingen såg ut att hamna under bussen. Vi som just hämtat oss från biljettdramatiken kunde dock andas ut när en dyngsur tioåring kröp fram efter att ha hamnat raklång på den slaskfyllda gatan.

Till slut var vi hemma. Då ringde bilfirman och meddelade att min bil var klar att hämtas – omgående.

– Nu kostar jag på mig en taxi sa jag och ringde upp taxibolaget – och hamnade i Bangladesh, eller i något av dess grannländer.

Taxin skulle skickas omgående upplystes det om på bräcklig svenska. Om den utgick från den plats telefonmottagaren satt låter jag vara osagt, men till mig kom den aldrig. Efter en, från min sida något upprörd, påminnelse kom till sist en bil och jag kunde hämta min nylagade egna kärra, fem minuter före stängningsdag.

Det kan onekligen vara rätt spännande att åka med allmänna kommunikationer.