Människoöden
Onsdag 23 jun 2010, 22:30
Som ni kanske har förstått fascineras jag av människor. Jag kan sitta och studera hur länge som helst. Vi består ju alla ungefär av samma delar men ändå är vi olika. Ingen är den andre lik.
Jag sitter där och undrar; Vem är du? Vad gör du för något? Blev livet som du hade tänkt dig? Blev det bättre eller sämre? Vad har just du för historia att berätta? Tänk om jag skulle resa mig upp, gå en av de där människorna till mötes och fråga allt det där.
Vad tror ni reaktionen skulle bli? Vilket dårhus har du rymt ifrån? Ja, förmodligen något år det hållet. Och varför? Ja, det är ju helt enkelt inget man ska göra om man är väluppfostrad och en välanpassad individ i samhället.
Men jag kan ju sitta där och fantisera ihop era livsöden ...
//P.
Tisdag 07 sep 2010, 14:46
Vilket är bäst i livet, att jaga eller att bli jagad? Det beror självklart på situationen och vad det handlar om.
Låter vi scenariot utspela sig på arbetsmarknaden är det en fördel att bli jagad istället för att jaga. Tänk om företag sprang efter en och ville erbjuda jobb till höger och vänster. Det vore väl ändå ett guldläge?
Vad det gäller förhållanden verkar premisserna vara något annorlunda. Visserligen tror jag inte att det finns en enda människa som skulle tycka att det var hemskt att ha många intressenter. Ändå är det väl så att många hellre i den här situationen vill jaga sitt byte än få det serverat på ett fat?
Jaga eller att bli jagad. Det är frågan.
Tisdag 31 aug 2010, 15:51
Ord kan vara klara som kristall. Ord kan missförstås hur lätt som helst. Ord har förmågan att läka. Ord har makten att såra. Ord kan starta ett krig. Ord kan mäkla fred.
Ord,ord, ord. Ge mig något mer än ord.
//P.
Lördag 28 aug 2010, 19:19
I går läste jag en skvallerblaska. Det händer inte så ofta men ibland måste man mätta behovet efter kulturellt skräp, likväl som man trycker i sig en pizza då och då trots att man vet att det är allt annat än nyttigt.
En artikel (om vi nu kan kalla den för det) väckte både munterhet och irritation. Åsiktsmaskinen Anna Anka spottar ur sig saker fortare än produkter lämnar ett löpande band. I all sin visdom menar hon att det är Elins fel att Tiger Woods var otrogen. Om en man blir tillfredsställd hemma hoppar han tydligen inte över skaklarna.
Den dagen Anna Anka anses som en relationsexpert är den dagen jag kryper under en sten, gömmer mig och aldrig kommer ut igen. Att Tiger Woods hade flera älskarinnor var inte skäl nog att skilja sig enligt Ankan. Mycket ska man höra innan öronen trillar av.
It takes two to tango. Det håller jag med om och det finns par som har öppna förhållanden. Om man nu inte har det kan jag inte se någon större anledning att hålla fast vid sin partner. Vill de leka med andra måste det finnas ett pris att betala och det är att relationen bryts.
Om det nu mot förmodan är så att Anna Anka är relationsexpert så frös väl helvetet just över och jag får åka skridskor till jobbet på måndag.
//P.
Fredag 27 aug 2010, 23:01
Att kasta sig i bilen efter en lång arbetsdag och köra i fyra timmar kan verkligen suga musten ur en. Nu vilar jag ut på Östermalm och har klämt i mig en halvliter chokladglass. Ett glassmärke som heter Djurgårds Glace och glassen var verkligen krämigt gräddig. Jag tror allt att vi måste importera den här till Sveriges framsida.
Den här staden är just nu allt annat än sömnig men det är jag. Det vilda nattlivet får vänta tills i morgon. Som vanligt känner jag mig lika hemma här som på bondvischan. Precis som en tvättäkta kameleont ska göra. Glida från en miljö till en annan och anpassa sig och smälta in oavsett vad för slags koder finns. Det är ganska lätt.
You just have to walk the walk and talk the talk ...
//P.
Torsdag 26 aug 2010, 16:19
TV4 fyller tjugo år och allt. Därför dammar de av gamla produktioner som Rena Rama Rolf som inte kände särkilt fräsch ens när den kom.
Agneta Sjödin och Gunde Svan kör ett nytt varv på fortet med väldigt bra resultat tydligen. 1,7 miljoner tittare per kväll. Ja, det är ett bra resultat som med stor säkerhet kommer att leda till att vi kommer att serveras mer av Gundes vrålande.
Personligen förstår jag inte att resultatet blev så bra men nostalgins makt är stor. Jag tittade i måndags och kände mest; det finns ett bäst före datum på allt. Ungefär samma celler, samma Gunde tillsammans med samma Agneta och en drös kändisar av olika kaliber. Något som driver mig halvt till vansinne är det här vrålandet som ska pågå utanför dörren medan en deltagare är inne i cellen och har sig.
Det är otroliga saker de måste göra och de förtjänar en eloge för att de övervinner höjdskräck samt ormar och spindlar. Jag kan gå igång på utmaningen som cellerna och hade nog gärna testat med ett gäng vänner, men då utan Gunde och en hop med tv-kameror.
Jag blev påmind om det bästa sättet att titta på Fångarna på fortet på den tiden det begav sig. Att spela in avsnitten och snabbspola över alla tråkiga bitar.
Enda egentliga tjusningen då som nu är väl att se kändisar ranta omkring i mer eller mindre tajta kläder.
//P.
Söndag 22 aug 2010, 13:35
Regn är inte det populäraste av väder speciellt inte under sommarhalvåret men ändå nödvändigt. Personligen stör det mig inte så mycket när det regnar. Om det nu inte är så att jag är ute på en cykeltur och blir överraskad av en regnskur. Det är ju inte precis att jag kastar mig av cykeln, börjar steppa och sjunger Singing in the rain.
Nej, när det regnar är det bekvämast att vara inomhus och man kan med det bästa samvete vegetera framför TV:n eller försjunka i en god bok. Jag gillar verkligen när det kommer en riktig össkur. Smattret från regndroppar mot tak och fönsterbleck är på något lustigt sätt rogivande. Jag tycker om att somna till smattret av regn. Det finns inget härligare än att läsa en bok, rulla in sig själv i filten och höra ljudet där ute.
//P.
Onsdag 18 aug 2010, 16:22
I dag är det många tankar som snurrar runt och hjärnan känner sig lite mör. Ska snart till gymmet och bli trött i kroppen och inte enbart knoppen.
Har haft ett föredrag för en liten stund sedan och har åter fått det bekräftat att jag gillar att leda folk. Jag gillar att styra och ställa. Det finns nog en liten diktator någonstans där inne. Jag får skylla på att jag delar gener med bland annat Wilhelm Erövraren och Karl den Store.
I går kväll var jag på en trevlig middag på Bryggan med en kompis. Härligt lagom temperatur och god mat och väldigt glatt sällskap. Jag garvar alltid halvt ihjäl mig. Om vi kunde lägga henne på burk och göra medicin av henne så skulle alla bli lyckliga.
I kväll blir det Miss Marple. Ett bestialiskt mord i bästa engelska miljö. Ett helt perfekt sätt att avsluta en kväll på.
//P.
Tisdag 17 aug 2010, 17:20
I morse var jag vid Högskolan i Borås för avsluta lite affärer. Det är ett sätt att uttrycka det i alla fall. Jag körde in på parkeringen som ligger på baksidan av byggnaden. Parkeringen är indelad i sektioner och därmed olika infarter. Jag valde den första sektionen av ren, vanlig lathet förstås.
Av någon anledning har ett stolpskott placerat parkeringsautomaten precis vid infarten. Den är också placerad så att man köar ut i infarten. De tänkte till så att det stänkte om det. Det stod fem eller sex personer i kö rakt ut i infarten, lika lydigt som vanligt när det gäller oss svenskar.
Det som fick mig att snedtända en aning var att de rörde sig knappt ur fläcken när jag nu ville in med min bil till parkeringen. Av någon anlening förväntar jag mig lite snabbare reaktioner trots att jag nu försöker lära mig att vara positiv och se på livet i ett evigt rosenskimmer.
Vi får se hur länge det håller.
//P.
Måndag 16 aug 2010, 13:01
I dagens samhälle har vi fasta telefoner (även om många verkar ta bort sina), mobiltelefoner och Internet. Vi är uppkopplade och nåbara nästintill dygnet runt. I teorin i alla fall.
Trots all den här nåbarheten kan det vara svårt att få tag på folk ibland, konstigt nog. Konstigt med tanke på att vi ska vara så tillgängliga tack vare all den här teknologin som finns bland oss.
Men det är ju så att bara därför att man har en mobil eller en email-adress behöver man inte nödvändigtvis svara.
//P.
Söndag 15 aug 2010, 19:36
Ibland står vi kvar på en fläck i livet. Det kan bero på att vi inte har en aning om var vi ska ta vägen eller att vi inte vågar röra oss från den plats vi befinner oss på. Det kan behövas hjälp från någon annan i vår närhet för att ge oss en knuff i en eller annan riktning, men det tillhör ovanligheterna.
Oftast är det vi själva som måste göra något för att inte cementeras in i liten box och bli för evigt orörlig. Det krävs mod att lämna det vi känner till och ge sig ut i det okända oftast utan varken karta eller kompass. Vi vet vad vi har men vi vet inte vad vi får, men det är det skäl nog att stå kvar?
Det som behövs är att ta ett steg, helst i den riktning som enligt magkänslan känns rätt och den som måste ta det där steget är ... du.
//P.
Torsdag 12 aug 2010, 13:54
Är du nöjd med vem du är? Är du nöjd med det du gör i livet? Jag är nyfiken. Vi lever i ett samhälle som ska vara så fullt av valmöjligheter, mål och självförverkliganden men hur många av oss når våra drömmars nirvana?
Jag är nöjd med den jag är. Ärligt talat tog det lång tid att nå dit och även om jag är nöjd tycker jag att det ändå finns plats för utveckling och förbättring. Är jag då nöjd med det jag gör? Ja, för det mesta. Vad det gäller fritiden så är jag absolut nöjd. Jag är nyfiken, kastar mig ut och smakar på livet i alla dess former. Livet är ändå för kort för att göra något annat.
Hur är det då med all den där tiden som inte är fritid? Är jag nöjd? Där står temperaturen mer på ljummet eller något högre. Jag gråter inte när jag rullar ur sängen men hoppar inte ur den av ren, skär lycka heller. Även här är livet kort. Det är nog lika bra att använda samma strategi här som jag använder i mitt privatliv.
Då finns det bara en sak att göra. Ställa sig på kanten till stupet och slänga sig ut. Låta vinden blåsa emot mig och se marken komma närmare och närmare men ändå veta att jag kan flyga.
Vem är du? Vem är jag?
//P.
Onsdag 11 aug 2010, 16:40
I somras var restaurangers lunchmåltider på tapeten med tanke på att den råvara som stod på menyn inte nödvändigtvis var den som hamnade på tallriken. Sjötunga och andra finare fiskar var tydligen någon billig hajfisk från Asien, och fler exempel utav samma kaliber var vanliga.
Restaurangerna kan visserligen inte hålla de lunchpriser de har om de skulle använda de bättre råvarorna men visst känns det som priserna för oss kunder ökat de senaste åren. Det är den gamla, hederliga inflationen som grinar oss i ansiktet. Från 75 tll 99 kronor per lunch kan kännas saftigt speciellt nu om man ska käka ute varje dag. Det vanligaste och naturligaste blir att folk har med sig matlådor.
Det finns vissa andra utgifter som lönen ska sträckas till att klara av förutom mat.
//P.
Tisdag 10 aug 2010, 21:27
Fyra dagars arbete utfört efter att brutalt ha ryckts ur semesterns trygga och tröstande famn. Redan har hjärnkontoret genomgått en härdsmälta som skulle få Tjernobyl att framstå som ett tomtebloss. Tänk att man så lätt kan vänja sig vid att vara ledig och göra det man vill. Samtidigt som att det ska vara en sådan oöverstiglig uppförsbacke att få någon fart på kroppstackaren med medföljande hjärna.
//P.
Måndag 09 aug 2010, 19:35
Jag har en ny kärleksaffär. Ni vet hur det är. Det känns spännande och det pirrar så där skönt i magen. Man längtar tills nästa gång man ska ses och det gör lite ont när man säger adjö till varandra. Känslan av pånyttfödelse och av att vara mer levande än någonsin sänker sig över en.
Det goda livet på måndagar klockan 18.15 i SVT1. Jag är så förtrollad och så förälskad. Fyrtiofem minuter av hänförelse varje vecka är tillräckligt för att förändra en människa till det bättre. Hela konceptet med programmet är ljuvligt och under hela tiden jag tittar känner jag en stor glädje. När programmet är över känner jag en riktig sorg och greppar med båda händerna för att behålla känslan av lycka en liten stund längre.
I programmet får vi möta människor som till exempel sköter småbruk och lever på det de själva odlar och driver fram. Människor som planterar fruktträd och bärbuskar på mark i städer som ingen använder med tanken att det ska vara till förmån för invånarna. Människor som använder det som jorden ger dem och som på det sättet lever i en mer harmonisk samklang med naturen som de är en del av.
Förtrollad, hänförd och förlorad.
//P.
Söndag 08 aug 2010, 20:10
Det där med Hollywoodfruar har tydligen blivit ett franchise och ynglat av sig en dansk version och även en norsk sådan tror jag. Det är bara att gratulera Robert Andersson, mannen som kläckte idén till att börja med. Hans aktier har med tydlig bestämdhet ökat i stort omfång.
Jag tittade på ett avsnitt av Danska Hollywoodfruar för en stund sedan och måste säga att jag föredrar dem framför de svenska. Maria Montazami verkar ju vara väldigt gullig men jag ger inte mycket för resten. Då tycker jag att de danska är mycket mer fascinerande. Varför kan jag inte förklara riktigt. Det är bara en känsla jag får.
Det kan bero på att jag anser att de danska Hollywoodfruarna utger mer fördelaktiga vibbar och att de mer verkar vara vanliga personer. Även om man har stigit upp i stratosfären på klasssamhällets stege är det en dödssynd att glömma sitt ursprung. De danska fruarna lever inget medelsvenssonliv precis men de verkar ändå ha fötterna något så när kvar i myllan.
Oavsett var nu Hollywoodfruarna kommer ifrån är första ordet man tänker på kanske inte ... äkta???
//P.
Tisdag 03 aug 2010, 20:11
Ibland längtar jag efter känslorna man hade som barn. Då när man inte bara kände utan faktiskt var känslan i all sin härlighet. Glädjen och lyckan som barn var så allomfattande att man trodde att man skulle sprängas i atomer. Själva känslan kunde också infinna sig för något så enkelt som att få en chokladbit eller att åka och handla med mormor och morfar.
Nu många år senare är man något mer cynisk och sliten i kanterna. De där känslorna som jag nämnde här ovan känns något urvattnade i jämförelse barndomens. Det är trist, det är j ...vligt trist trots att jag är fullt medveten om att så är tidens gång. Räkningar och att sätta mat på bordet har fått priotitet över att titta på himlen eller att fånga nyckelpiggor. Inte mycket att göra åt med tanke på att någon, någon gång bestämde att tydligen skulle livet se ut så här. Det betyder dock inte att man helt behöver släppa barndomens fröjder. Jag hade en farfar som alltid sa:
Den dagen man förlorar barnasinnet kan man ligga gärna gå och hänga sig.
Där slog gubben huvudet på spiken.
//P.
Fredag 30 jul 2010, 16:51
I dag blev det en kula chokladglass på Montis i Gallerian. En stor kula chokladglass för tjugofem spänn. Tjugofem spänn!! Men ändå värd varenda krona för den där mjuka, krämiga Italienska glassen.
Jag satt på någon konstig sittanordning som förmodligen skapats av någon formgivare när han eller hon befann sig i ett exceptionellt flummigt stadium. Min vana trogen glodde jag på folk och hade förmodligen kunnat sitta där hela dagen halvt hypnotiserad. Vi är som myror i en myrstack med den enda skillnaden att shopping är ändåmålet och inte att dra strån till stacken.
När jag satt där såg jag som vanligt ett och annat orginal som damen som gick och pratade för sig själv och dessutom såg väldigt sorgsen ut. I vår egen myrstack finns det en och annan som inte riktigt passar in i det väloljade maskineriet som vi har skapat vårt samhälle till att bli.
Människor som inte passar in i mängden har alltid funnits men tack och lov har allt utvecklats så långt att vi ger dem en plats i samhället hur den nu än månde vara. Men om vi tittar tillbaka i historien där deras närvaro på något sätt inte var så markant. Hur var det då?
De klubbades ihjäl efter födseln eller gömdes undan i ett vindsutrymme. Vi har kommit en bit på väg i utvecklingen. En liten bit i alla fall.
//P.
Måndag 26 jul 2010, 21:33
En regnig dag kan man med lätthet klistra sig framför dumburken som den envisaste tapet och med en slö blick hypnotiserat stirra på något konstigt hopkok. Med dagens otroliga DVD-utbud som för tankarna till en hetsätning kan man med lätthet kasta sig in i bland annat de mini-serier som spottades ut i parti och minut under 80-talet.
Vilken nostalgi, på både gott och ont. Man kommer ihåg vilka känslor man fick då och sitter nu tjugo år senare i ett sanslöst tillstånd över att man verkligen kunde känna så. Teknikens under och ett hetsigt tempo har viftat sitt trollspö över alla produktioner sedan dess, och kanske inte alltid med ett tilltalande resultat. En sak som slår en som en rallarsving utdelad av en världmästare i boxning är kläderna och modet. Hade vi verkligen på oss det där? Tyckte vi verkligen att det där var coolt och snyggt? Med tanke på vad vi verkligen av fri vilja valde att åla oss in i borde vi bli arkebuserade hela bunten.
Den mini-serie jag nu valde att se var Tillbaka till Eden. Ni vet serien från down under om den Krösusrika Stephanie Harper som gifte sig med den avdankade tennisspelaren Greg Marsden. Greg som blev förälskad i Stephanies bästa vän Jilly och knuffade Stephanie från en båt så att hon kunde bli söndertuggad av en krokodil, Minns ni? Hon överlevde mirakulöst för att sedan plastikopera sig till oigenkännlighet och skapa en ny persona, toppmodellen Tara Welles. Allt för att i ett mästerligt uträknat sätt utkräva en gruvlig hämnd på Greg och Jilly.
Ljuvligt, då hämnd är ett koncept vi alla kan relatera till. Och visst har vi alla någon gång funderat på att ta lagen i egna händer som Stehpanie/Tara för att krossa någon som vi anser har utsatt oss för någon oförrätt. Har vi inte fått våra offer att känna att de önskade att de aldrig hade blivit födda har vi sorgligen misslyckats.
Visst kan en färd down memory lane till ett halvt bortglömt åttiotal leda till en myriad av känslor där ditt nutida jag kysser det förflutna jaget. Där du genom en kort resa in i dumburkens fantasi kan upptäcka vem du var och vem du har blivit.
And incidentally, revenge is a dish best served cold ...
//P.
Tisdag 20 jul 2010, 20:14
Jag har just läst en bok som jag har hört om i media. Det är Ann Heberleins "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Jag har varit nyfiken på den ett tag och när jag fick se boken hos en kompis lånade jag den.
Ann Hberlein är på pappret framgångsrik. Teologie doktor och forskare i etik, mamma och allt. Baksidan på det hela om man kan uttrycka det på det sättet är att hon sedan tjugoårsåldern lidit av sjukdomen bipolär typ 2, även känd som manodepressivitet.
Hon skriver på ett väldigt naket sätt om sina sjukdomsförlopp, vad hon lider av och hur hon försöker att få en vardag att fungera mitt i alltihop. Att få vardagen att gå ihop verkar vara en konstant kamp i en tornado av terapeuter, doktorer, mediciner och psykakuter.
Det som jag personligen märker när jag läser är att det finns olika grader av helvetet. Jag har upplevt ångest men inte så till den mildra grad som Ann Heberlein. Åtminstone inte så här när jag tittar i backspegeln men när jag var mitt i det hade jag förmodligen tyckt något helt annat.
Minnet av de svåraste stunderna triggas när jag läser Anns berättelse. Minnet av andnödhet och ett galopperande hjärta som man trodde skulle sprängas vilken sekund som helst. Minnet av att allt var nattsvart och att det inte fanns det en endaste lösning i sikte.
Boken är nyttig läsning speciellt för personer som fnyser åt ångest och tror att det är bara något som man skakar av sig. Något som försvinner bara man tar sig i kragen och rycker upp sig.
Boken belyser en situation, ångest, som finns i alla dess former och som förvandlar kroppen till ett fängelse man bara vill fly från.
//P.
Måndag 19 jul 2010, 21:28
Tacksam. Det finns väldigt mycket att vara tacksam för. Mycket som vi naturligt värdesätter. Mycket som vi tar för givet och som vi inte saknar förrän det är borta. När jag väl tänker på det upptäcker jag mer och mer som jag är tacksam för. Ett axplock är:
Jag är tacksam för alla mina vänner som ger mig så mycket.
Jag är tacksam för Bollo och mina andra hundkompisar som ger mig villkorslös kärlek.
Jag är tacksam för min "dåliga mor" som håller mig centrerad. Du vet vem du är.
Jag är tacksam för att jag är frisk, vilket jag vet inte är en självklarhet.
Jag är tacksam för att jag kan andas frisk luft, nåja relativt frisk luft.
Jag är tacksam för att jag kan andas.
Om man verkligen går igenom allt som finns runt omkring oss så kan man finna tacksamhet för även de minsta detaljer.
Tacksam, ja heller det än otacksam.
//P.
Patrick Hjertén
Jag är en kreativ, matglad, bokslukande och känslosam pratkvarn. En kort summering av vissa facetter av min personlighet men eftersom det lilla aldrig skulle accepteras av redaktionen är det väl lika bra att jag fortsätter. Jag kommer ursprungligen från Ulricehamnstrakten och efter en runda i London och studier i Göteborg återvände jag till Ulricehamn för att arbeta som lärare i engelska och företagsekonomiska ämnen på Tingsholmsgymnasiet. Med andra ord är jag tillbaka på brottsplatsen. Att skriva ger mig ett oerhört nöje och därför hoppade jag på tåget vad det gäller att blogga på UT:s hemsida. Jag kommer att delge er bitar om saker som roar mig, saker som gör mig förbannad och ett och annat tips som ni antingen kan anamma eller förkasta. En kollega till mig säger alltid att jag har en väldigt cynisk och torr humor, vilket ni nog kommer att upptäcka.
Ingrid Saarva
Ingrid Saarva, född Jansson, 60+. Egenföretagare med inriktning på det skrivna och talade ordet. Jag är relativt nyinflyttad i Ulricehamns kommun, Götåkra, en trakt, dit jag inte har några andra bindningar än praktiska och, numera, känslomässiga. Jag har en holistisk livsåskådning, ser det hela i det lilla och det lilla i det hela. Jag är kroniskt nyfiken och har bara lämnat skolbänken rent praktiskt, jag önskar alla och mig själv ett livslångt lärande. I grunden är jag en humanist med teknisk, ekonomisk och social inriktning och utbildning. Min familj är min särbo, två söner, barnbarn, svärdöttrar och syskon. Min schäfer Kyra är min friskvårdare. Min bäste massör är katten Gustaf. Min blogg är funderingar om vardag och guldkorn - allt som gör livet värt att leva och lite till. Ädelt vin mognar långsamt, låt oss mogna tillsammans!
Anders Rosenberg
Det började med berättelser. Med sagor, historier, serietidningar, romaner som alla var berättelser. Så småningom upptäckte jag tjusningen i att själv försöka skriva.
Sedan har jag fortsatt försöka skriva, och mest lärt mig att det skrivna ordet bara är en blek kopia av det talade. Men att det ändå kan vara förvånansvärt starkt.
Här vill jag emellertid undvika starka ord. Jag kommer att skriva om sådan jag möter i mitt liv. Av nödvändighet blir det lokalt, för jag rör mig sällan utanför tidningens spridningsområde. Om stort och smått blir det, mestadels smått och om någon finner det mödan värt att läsa det blir jag i ärlighetens namn lite glad.
Annars ägnar jag mig åt att vara 33 år. De sista fyra har jag arbetat som journalist på Ulricehamns Tidning.
Till exempel tycker jag bättre om att vispa grädde för hand än med elvisp. En gång i tiden var jag rätt hyfsad på att dansa Argentinsk tango och jag försöker ibland lära mig att skriva haikudikter. Fast nu blir det mest en och annan joggingtur.
anders.rosenberg@ut.se
Caroline Ljungberg
Jag heter Caroline. Är en 20 årig sprallig tjej som funderar och vill ganska mycket. Känns lite kul att andra ska kunna ta del utav det man går och funderar över eller det som händer och kanske till och med kunna identifiera sig lite i det man skriver. Jag kommer att skriva om allt möjligt som händer eller som man går och tänker på när man är i min ålder, ganska mycket med andra ord! Ni kommer dels att kunna följa hur det går med min distansutbildning där jag kommer att läsa till alternativ hudvårdare och allt annat möjligt som kan inträffa under en helt vanlig dag! Ni kommer säkerligen få läsa massor om mina klantigheter eftersom jag är ungefär lika smidig som ett kylskåp! Jag älskar att ha många saker i luften och jag kommer att skriva mycket om tiden efter min student, och vad jag har lärt mig av den. Det är en hel del man har mognat under bara ett år kan jag tala om! Hjälp... ett helt år har gått sedan dess redan!. Allt går så fort nuförtiden… eller hur? Kram / Carro
Huvudnyheter just nu
LÄS MER
