Måndag 26 jul 2010, 21:33
En regnig dag kan man med lätthet klistra sig framför dumburken som den envisaste tapet och med en slö blick hypnotiserat stirra på något konstigt hopkok. Med dagens otroliga DVD-utbud som för tankarna till en hetsätning kan man med lätthet kasta sig in i bland annat de mini-serier som spottades ut i parti och minut under 80-talet.
Vilken nostalgi, på både gott och ont. Man kommer ihåg vilka känslor man fick då och sitter nu tjugo år senare i ett sanslöst tillstånd över att man verkligen kunde känna så. Teknikens under och ett hetsigt tempo har viftat sitt trollspö över alla produktioner sedan dess, och kanske inte alltid med ett tilltalande resultat. En sak som slår en som en rallarsving utdelad av en världmästare i boxning är kläderna och modet. Hade vi verkligen på oss det där? Tyckte vi verkligen att det där var coolt och snyggt? Med tanke på vad vi verkligen av fri vilja valde att åla oss in i borde vi bli arkebuserade hela bunten.
Den mini-serie jag nu valde att se var Tillbaka till Eden. Ni vet serien från down under om den Krösusrika Stephanie Harper som gifte sig med den avdankade tennisspelaren Greg Marsden. Greg som blev förälskad i Stephanies bästa vän Jilly och knuffade Stephanie från en båt så att hon kunde bli söndertuggad av en krokodil, Minns ni? Hon överlevde mirakulöst för att sedan plastikopera sig till oigenkännlighet och skapa en ny persona, toppmodellen Tara Welles. Allt för att i ett mästerligt uträknat sätt utkräva en gruvlig hämnd på Greg och Jilly.
Ljuvligt, då hämnd är ett koncept vi alla kan relatera till. Och visst har vi alla någon gång funderat på att ta lagen i egna händer som Stehpanie/Tara för att krossa någon som vi anser har utsatt oss för någon oförrätt. Har vi inte fått våra offer att känna att de önskade att de aldrig hade blivit födda har vi sorgligen misslyckats.
Visst kan en färd down memory lane till ett halvt bortglömt åttiotal leda till en myriad av känslor där ditt nutida jag kysser det förflutna jaget. Där du genom en kort resa in i dumburkens fantasi kan upptäcka vem du var och vem du har blivit.
And incidentally, revenge is a dish best served cold ...
//P.
Tisdag 20 jul 2010, 20:14
Jag har just läst en bok som jag har hört om i media. Det är Ann Heberleins "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Jag har varit nyfiken på den ett tag och när jag fick se boken hos en kompis lånade jag den.
Ann Hberlein är på pappret framgångsrik. Teologie doktor och forskare i etik, mamma och allt. Baksidan på det hela om man kan uttrycka det på det sättet är att hon sedan tjugoårsåldern lidit av sjukdomen bipolär typ 2, även känd som manodepressivitet.
Hon skriver på ett väldigt naket sätt om sina sjukdomsförlopp, vad hon lider av och hur hon försöker att få en vardag att fungera mitt i alltihop. Att få vardagen att gå ihop verkar vara en konstant kamp i en tornado av terapeuter, doktorer, mediciner och psykakuter.
Det som jag personligen märker när jag läser är att det finns olika grader av helvetet. Jag har upplevt ångest men inte så till den mildra grad som Ann Heberlein. Åtminstone inte så här när jag tittar i backspegeln men när jag var mitt i det hade jag förmodligen tyckt något helt annat.
Minnet av de svåraste stunderna triggas när jag läser Anns berättelse. Minnet av andnödhet och ett galopperande hjärta som man trodde skulle sprängas vilken sekund som helst. Minnet av att allt var nattsvart och att det inte fanns det en endaste lösning i sikte.
Boken är nyttig läsning speciellt för personer som fnyser åt ångest och tror att det är bara något som man skakar av sig. Något som försvinner bara man tar sig i kragen och rycker upp sig.
Boken belyser en situation, ångest, som finns i alla dess former och som förvandlar kroppen till ett fängelse man bara vill fly från.
//P.
Måndag 19 jul 2010, 21:28
Tacksam. Det finns väldigt mycket att vara tacksam för. Mycket som vi naturligt värdesätter. Mycket som vi tar för givet och som vi inte saknar förrän det är borta. När jag väl tänker på det upptäcker jag mer och mer som jag är tacksam för. Ett axplock är:
Jag är tacksam för alla mina vänner som ger mig så mycket.
Jag är tacksam för Bollo och mina andra hundkompisar som ger mig villkorslös kärlek.
Jag är tacksam för min "dåliga mor" som håller mig centrerad. Du vet vem du är.
Jag är tacksam för att jag är frisk, vilket jag vet inte är en självklarhet.
Jag är tacksam för att jag kan andas frisk luft, nåja relativt frisk luft.
Jag är tacksam för att jag kan andas.
Om man verkligen går igenom allt som finns runt omkring oss så kan man finna tacksamhet för även de minsta detaljer.
Tacksam, ja heller det än otacksam.
//P.
Torsdag 15 jul 2010, 16:36
Ett lösryckt citat kan geniförklara eller raka motsatsen idiotförklara. Jag läste i går ett citat i Aftonbladet. De citerade Blondinbella där hon hade sagt något liknande att hon var imponerad över att Gudrun Schyman hade varit bra klädd och var vältränad med tanke på att hon är feminist.
Kanske inte det mest tankeväckande citat som yttrats och utifrån just den här anmärkningen kan man i sitt stilla sinne ifrågasätta intelligensen. Men dum kan ju Blondinbella inte vara om vi ser till den uppmärksamhet hon har tilldragit till sin person och de pengar hon har tjänat in på att vara just den hon är.
Jag har i ärlighetens namn inte läst Blondinbellas blogg. Jag har bara läst om henne. Tydligen började hon blogga om politik som var ett av hennes intressen men då var det få som läste. När hon började skriva om mode var det en helt annan femma. Det säger ett och annat om vad vi som mediapublik är intresserade att läsa om.
I dagens samhälle är det lätt att få femton minuters kändisskap precis som Andy Warhol siade om. Efter det gäller det att de förvaltar vad de har för att stanna i strålkastarljuset och inte bli flavour of the month.
Och ett lösryckt citat kan lätt kasta ner en person från toppen till den kyliga, mörka botten.
//P.
Torsdag 15 jul 2010, 16:15
Politiker och politik. Det är det som är på tapeten varje dag fram till valet och lika svårt att bli av med som en seg förkylning. Personligen skulle jag uppskatta om fokuset låg aningen mer på själva politiken och lite mindre på pajkastningen. Båda blocken skriker att de kan sköta landet bättre än de andra.
Många av oss märker ingen större skillnad om det är det röd-gröna eller det blåa blocket som "leder" oss. Jo, jag vet att det finns de som verkligen märker av skillnaden. Och även vi som inte är påverkade ser skillnaderna, och måste därför rösta utifrån våra övertygelser och efter vårt samvete. Det är det som är den stora frågan. Ska vi rösta enbart efter vårt eget intresse eller ska vi i vårt beslut väga med hur vårt val påverkar andra omkring oss?
Eller blir det då möjligt att rösta överhuvudtaget? Vilka av de grupper som behöver hjälp ska vi ansluta oss till? Vilka behöver vårt stöd mest? Och vilket block ser till dessa gruppers behov bäst med tanke på att de lovar samma saker, dock på helt olika sätt?
Tänk att få kliva in i en fantasy-värld där allt är antingen svart eller vitt. Där onda är onda och goda är goda. Istället för det här där det är ett val mellan pest eller kolera.
//P.
Onsdag 14 jul 2010, 23:23
I går Morden i Midsommer och i dag Miss Marple. Den första utspelar sig i nutid medan den andra är i efterkrigstidens england. Likheterna är dock många. Mord och maffiga intriger bland annat. Både Barnaby och Miss Marple är myspysiga karaktärer som på ett underfundigt sätt levererar den skyldige till oss efter ett ungefär två timmar långt äventyr.
Det utspelar sig i vacker, engelsk landsbygd. Gulliga hus med gröna gräsmattor och lummiga lövskogar kommer emot oss via den fyrkantiga saken som vi sitter och stirrar på. Det handlar verkligen om kontraster. Det är är vackra miljöer. Det är mysigt och det dricks te med scones. Mitt i all den här gulligheten utförs det ena bestialiska mordet efter det andra. Det är de här kontrasterna mellan mysighet och mord som gör det hela så ....
... delicious.
Fredag 09 jul 2010, 17:00
I går var jag i Borås och käkade med kompisar. Jag asgarvade så mycket att det gjorde susen för både kropp och själ.
En bit från restaurangen fann jag mig helt plötsligt jämsides med en före detta elev. Ett, tu, tre så hade jag fem stycken ungdomar stående i en halvcirkel framför varav två var okända för mig. Det blev de vanliga frågorna om vad som har hänt under semestern så här lång och vad som ska hända.
"Patrick Hjertén." Konstaterade en av de okända tjejerna.
"Ja." Svarade jag.
"Jag gillar din t-shirt." Flikade en före detta elev in. "Den är skitcool."
"Tack." Svarade jag artigt och lätt smickrad.
"Jag gillar dina byxor." Sa en av de okända tjejerna. "Färgen alltså."
"Tack." Svarade jag återigen.
Efter lite mer kallprat fortsatte jag färden med mina kompisar, glad och något förundrad. På det stora hela en väldigt trevlig kväll på många olika plan.
Jag tror att jag nu vet lite mer om hur en popstjärna känner sig. Autograf någon?
//P.
Onsdag 07 jul 2010, 22:25
I går tillbringade jag ganska mycket tid i bilen och lyssnade därför på radion. Om och om igen fick jag höra om hur Gudrun Schyman hade bränt upp 100 000 kronor under ett tal i Almedalen. Riktiga pengar som tydligen skänkts för just detta syfte, och det bakomliggande syftet var att belysa löneskillnaderna mellan män och kvinnor.
Fick Gudrun Schyman som hon ville? Ja, till viss del. Hon fick otroligt mycket uppmärksamhet, vilket var precis vad hon var ute efter. Skulle hon ha betalt för den mediaexponering hon har fått hade det kostat ofantligt mycket mer än hundratusen kronor. Lyckades hon att belysa ett verkligt och oroande problem? Ja, även här till viss del men det skymdes av röken från brinnande pengar.
Kommer fler personer att rösta på Feministiskt Initiativ på grund av hennes tilltag? Med största sannolikhet nej. Visst har Schyman fått uppmärksamhet men folk kommer snarare att komma ihåg lukten av brända pengar än orättvisa löneskillnader. För den största delen av den svenska befolkningen är hundratusen kronor mycket pengar och självklart kommer det att sticka i ögonen på dem att se slantarna gå upp i rök.
För politiker (och även för oss andra för den delen) handlar det inte om att vinna ett slag av många utan om att vinna kriget.
//P.
Söndag 04 jul 2010, 23:08
Låt mig presentera en av mina favoritförfattare, David Baldacci. En amerikan som jag upptäckte för många år sedan när det var bokrea. Det går inte att komma ifrån att bokrean är ett ypperligt tillfälle att testa nya författare för en billig penning.
Så började mitt förhållande med den här mästaren av spänning och intriger. Nu har jag läst alla av hans böcker och den ena är bättre än den andra. Jag gillar hans karaktärsbeskrivningar som är väldigt levande. Böckerna är äventyr med svek, hemliga organisationer och oväntade twists. David Baldacci lyckas alltid att förvåna och det är en stor gåva för en författare.
Just nu läser jag "True Blue" som jag köpte på Stanstead Airport och ja, den är bra!!
//P.
Fredag 02 jul 2010, 21:20
Det är ändå det som är bäst med svensk sommar. Varma sommarkvällar där du behagligt kan gå omkring i t-shirt och shorts. Det är det som gör det hela värt någonting. Det är för det här som vi kan överleva långa vintrar och regniga höstar.
I kväll var det perfekt att ge sig ut på banvallen och ta med sig picknick. Att helt enkelt njuta av att ljuset gör dagarna långa, känna doften av jasmin i luften och låta huden smekas av solvarma vindar. Se ljuset glittra i åsundens vatten medan du kyler av dig med en kall dryck av något slag. I sådana stunder är det perfekt och sådana stunder ska tas tillvara och njutas av.
Det ska va gött å leva annars kan de kvetta ....
//P.
Torsdag 01 jul 2010, 18:50
På tal om gårdagens längtan efter pizza kom jag tänka på det ena och det andra. Jo, begäret finns kvar i dag också eftersom behovet inte har stillats. Oscar Wilde sa en gång; "Det lättaste sättet att bli av med en frestelse är att falla för den." Visst finns det en sanning i det men skulle man falla för varenda frestelse som ploppar upp i hjärnan vore man väl död vid det här laget.
Å andra sidan, vad är det som är viktigast vad det gäller livet? Kvalitet eller kvantitet? Om man ska vara helt krass och cynisk vilket jag oftast är skulle jag tro att de flesta människor vill ha båda kriterierna uppfyllda.
Vad det nu gäller pizza och kvantiteten därav så befinner vi oss definitivt i rätt kommun. Vi har ju onekligen många pizzerior, vilket borde leda till slutledningen att många av vår kommuns invånare har pizza på menyn relativt ofta.
Det kanske kunde vara vår kommuns nya slogan:
Se Ulricehamn och käka en pizza.
Bara en tanke ...
//P.
Onsdag 30 jun 2010, 20:02
Av någon anledning längtar jag verkligen efter skräpmat. I går hade jag kunnat döda för en milkshake. Jag kastade mig in på Burger King och bad om deras största chokladmilkshake. Fem minuter senare var det kalla, chokladiga i mitt system och ögonen glittrade glatt av en massiv sockeröverdos.
För någon timme sedan fick jag en sådan lust på en flottig pizza med horder av kebabkött och floder av kebabsås. Att känna smakerna och låta fettet kleta ner halva ansiktet. Jag kände att det här fungerar inte. Nu måste jag säga stopp till mig själv. Som tur finns det ett botemedel. Jag såg en dokumentärfilm om den amerikanska matindustrin (Food Inc) med en kompis för någon vecka sedan.
Tro mig, efter att ha sett den vill man aldrig äta igen.
//P.
Onsdag 30 jun 2010, 19:47
Jag hatar luftgropar. Hörde ni vad jag sa?!? Jag verkligen HATAR LUFTGROPAR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Den här fruktansvärda känslan av att magen helt plötsligt sitter uppe i halsen för att sedan sekunden efter bytas ut mot att ha en elefant sittande på axlarna. Hela ens värld känns minst sagt upp och ner, huvudet snurrar och illamåendet sätter in. Det känns fretsande att spy på närmaste flygvärdinna trots att det är ens eget fel att man sitter tusentals meter upp i luften i en övergloriferad aluminumburk.
Jag hatar luftgropar!!
//P.
Onsdag 23 jun 2010, 22:30
Som ni kanske har förstått fascineras jag av människor. Jag kan sitta och studera hur länge som helst. Vi består ju alla ungefär av samma delar men ändå är vi olika. Ingen är den andre lik.
Jag sitter där och undrar; Vem är du? Vad gör du för något? Blev livet som du hade tänkt dig? Blev det bättre eller sämre? Vad har just du för historia att berätta? Tänk om jag skulle resa mig upp, gå en av de där människorna till mötes och fråga allt det där.
Vad tror ni reaktionen skulle bli? Vilket dårhus har du rymt ifrån? Ja, förmodligen något år det hållet. Och varför? Ja, det är ju helt enkelt inget man ska göra om man är väluppfostrad och en välanpassad individ i samhället.
Men jag kan ju sitta där och fantisera ihop era livsöden ...
//P.
Tisdag 22 jun 2010, 19:58
Även om den riktiga sommarvärmen fortfarande lyser med sin frånvaro (och den brukar ju ändå inte dyka upp förrän efter midsommar) är det dags för sommarens TV-utbud. Vädret må vara som det är men vi bänkar oss ändå framför burken vare sig vi är hemma eller stationerade i stugan eller i husvagnen.
Repriser brukar vara ett vanligt fenomen de månader när ljuset håller sig kvar efter tio på kvällen. Av någon lustig anledning verkar våra kanaler tro att vi behöver se vissa saker en gång till under sommaren. Förmodligen därför att vi var så överarbetade första gången det sändes så att vi missade det hela. Nej, självklart inte. De räknar med att folk tittar mindre på TV när gradantalet på termometern lyckas ta sig över tjugo grader och därmed satsas inga större pengar på att lansera något nytt.
Sedan finns det trots allt nytt material. Våra trogna traditioner av allsånger och blodiga, engelska deckare. Den gamla trotjänaren, Allsång på Skansen, har fått sällskap av Lotta på Liseberg. Skillnaden mellan dessa två är bara att Lotta håller på en halvtimme längre och att vi ska torteras med bingolotter mellan de käcka sångerna. Som ni förstår är jag ingen större fan av allsång hur myspysigt och polkagrisaktigt det än må vara.
Jag inväntar nioslaget efter allsången på Skansen och slukar mord inpaketerade i grönskande landskap med doften av te och scones hängande i luften. Och skulle det vara så att vi har missat något tidigare avsnitt eller helt enkelt glömt av det kan vi se dem igen på TV3. Förutom Barnaby får vi Miss Marple och diverse andra engelska produktioner inhoppande till våra vardagsrum. Många intriger och mycket blod kommer att flyta fram förrän den här sommaren är över.
Det går ju inte att förneka att ett trevligt mord kan förgylla vilken sommar som helst.
//P.
Måndag 14 jun 2010, 19:41
Zappade över till TV8 och dök rakt på det här underbara programmet, Two Fat Ladies. Jag såg en säsong för många år sedan på SVT. De sände inte resten när en av damerna dog av cancer, men nu verkar det som TV8 visar allt. Yeah!!
Jag har funderat på att köpa säsongerna på amazon.co.uk och jag har en av deras kokböcker. Det här var två damer som inte var rädda för att använda rikliga mängder med smör och grädde. Det var väl också orsaken till deras stora omfång, men jag gillar deras stil. De tyckte att om man inte använde ordentliga matvaror och mycket av det kunde det lika gärna kvitta. Yes!!
I det avsnittet jag såg i kväll gjorde de bland annat Bubble and Squeak, en typisk engelsk rätt bestående av potatis och kål. Namnet kommer ifrån ljuden som uppstår när man tillagar rätten. De använde späck och riktigt mycket smör. Jag kunde riktigt känna blodådrorna täppa igen bara jag såg det, men det smakade säkert riktigt mums.
//P.
Fredag 11 jun 2010, 14:02
Jag läser just nu i årsboken för Tingsholmsgymnasiet årgång 2010 som producerats av bland annat elever till mig. Sådana här saker fanns inte på min tid men vilken grej att ha, vilket minne. Jag kan tänka mig att eleverna tar fram den om tio år och både roas och förfasas av det då kommer att hitta.
Jag tycker att det är väldigt roligt att titta på elevernas spexbilder där de har spökat ut sig till allt från pensionärer till Hollywoodfigurer. Det märks att de går in för det och vissa har till och med smetat in färg över hela kroppen. Man kan helt klart säga att det har inte funnits någon brist på fantasi.
Till och med jag finns med i boken. Jag blev lite förvånad när jag vände blad och fick se en reseberättelse från Londonresan i januari. Medan jag läste den påmindes jag av det som hände då och fick en nostalgitripp. Det stod till och med om sådant jag inte själv kom ihåg. Tydligen hade jag sagt till eleverna att de inte skulle visa någon hänsyn på tunnelbanan utan trycka sig ut.
Om man inte gör det finns det en överhängande risk att man kan bli stående i vagnen fram till slutstationen.
//P.
Torsdag 10 jun 2010, 13:22
Jag hittade nedanstående citat på facebook som en kompis hade laddat upp på sin profil. Det är helt otroligt vad mycket man kan hitta på Internet. Väldigt mycket skit men mitt ibland all den här skiten kan man hitta guldkorn, hitta en sak som verkligen betyder något, något som berör.
En riktig vän litar på mig även när jag verkar opålitlig, tror på mig även när det jag säger verkar otroligt, försvarar mig även om det jag gör just då verkar oförsvarbart. Det kanske inte är så konstigt att det är ont om riktiga vänner. // K.F
Det som står här ovan är sant, vilket jag tror alla av oss vet. Det finns vänner som finns med oss när solen skiner men som försvinner så fort det börjar blåsa kallt. Lyckligtvis finns det även den andra sorten som står där i vått och torrt. Människor som gläds med dina framgångar, som bär dig när du är bruten itu och som i sin godhet och ömsesidiga vänskap säger att allt kommer att ordna sig till det bästa.
Kärlek och vänskap är det som ger mening till livet, och när man hittar den där oförklarliga, underbara och själsläkande kraften ska man tacka alla högre makter. Sedan finns det ett pris att betala. Det kommer inte gratis och det är något som behöver vård, näring och just det, ännu mer kärlek.
Många missar det där med vänskap och kärlek på grund av en rädsla för att öppna sig, en rädsla för att bli sårad. Sårade kommer vi alltid att bli. Det tillhör spelet. Ändå är det bättre att ha älskat och ha blivit sårad än att inte ha älskat alls. Om man inte vågar öppna upp sig för de här känslorna kommer man att dö långsamt, ruttna inifrån och ut.
De säger att om man har fem nära vänner så kan man skatta sig lycklig. Jag har fler än så och anser mig som oerhört rik.
My friends, all my love, now, forever and beyond.
//P.
Tisdag 08 jun 2010, 14:02
I söndags blåste jag till Frillesås. På vägen dit vid en vägkorsning såg jag vad jag tror var mor och dotter. De kramade om varandra och dottern nådde upp till sin mamma ungefär vid nyckelbenet. Hon lutade kinden mot mammans bröst och tittade bort mot någonting. Mamman höll sin dotters huvud mot sig med ena handen. Dottern såg ledsen ut.
En ögonblicksbild som har etsats sig fast på min näthinna. Det såg så sårbart ut, så tryggt, så härligt även om det förmodligen fanns en ledsam anledning bakom kramen. Visst är mammor speciella och om allt står rätt till i världen också den ultimata tryggheten. De skrattar med oss, torkar våra tårar, ligger sömnlösa när vi är ute och röjer på nätterna, och stolta när vi lyckas med både stort och smått.
Vi borde krama våra mammor oftare därför att vi vet ju aldrig när vi får chansen igen.
//P.
Fredag 04 jun 2010, 14:50
Tredje dagen med fantastiskt väder och solsken. Helt otroligt och väldigt härligt efter en vinter då jag trodde att jag skulle förvandlas till en isbjörn. Lite smolk i bägaren är ju att min hud är inte byggd för långvarig exponering av solen. Om jag inte passar mig och inte använder solskyddsfaktor 3000 så ser jag ut som en välkokt hummer.
Även om solen skiner måste man ibland in i mörkret och det gjorde jag i går. Jag gled in i biosalongens svala värld tillsammans med Niclas och hans tre barn. En mineralvatten och en påse godis senare och jag var "set for life". Vi såg Prince of Persia som jag verkligen kan rekommendera. Åtminstone om du gillar action och fantasy. Då har du ett en timme och femtiosex minuter långt äventyr framför dig. Magi, ondska mot godhet, spektakulära scenerier och några matskedar kärlek och vi har en delikat soppa som inte lämnar någon bitter eftersmak.
Extra salt, någon?
//P.
Patrick Hjertén
Jag är en kreativ, matglad, bokslukande och känslosam pratkvarn. En kort summering av vissa facetter av min personlighet men eftersom det lilla aldrig skulle accepteras av redaktionen är det väl lika bra att jag fortsätter. Jag kommer ursprungligen från Ulricehamnstrakten och efter en runda i London och studier i Göteborg återvände jag till Ulricehamn för att arbeta som lärare i engelska och företagsekonomiska ämnen på Tingsholmsgymnasiet. Med andra ord är jag tillbaka på brottsplatsen. Att skriva ger mig ett oerhört nöje och därför hoppade jag på tåget vad det gäller att blogga på UT:s hemsida. Jag kommer att delge er bitar om saker som roar mig, saker som gör mig förbannad och ett och annat tips som ni antingen kan anamma eller förkasta. En kollega till mig säger alltid att jag har en väldigt cynisk och torr humor, vilket ni nog kommer att upptäcka.
Ingrid Saarva
Ingrid Saarva, född Jansson, 60+. Egenföretagare med inriktning på det skrivna och talade ordet. Jag är relativt nyinflyttad i Ulricehamns kommun, Götåkra, en trakt, dit jag inte har några andra bindningar än praktiska och, numera, känslomässiga. Jag har en holistisk livsåskådning, ser det hela i det lilla och det lilla i det hela. Jag är kroniskt nyfiken och har bara lämnat skolbänken rent praktiskt, jag önskar alla och mig själv ett livslångt lärande. I grunden är jag en humanist med teknisk, ekonomisk och social inriktning och utbildning. Min familj är min särbo, två söner, barnbarn, svärdöttrar och syskon. Min schäfer Kyra är min friskvårdare. Min bäste massör är katten Gustaf. Min blogg är funderingar om vardag och guldkorn - allt som gör livet värt att leva och lite till. Ädelt vin mognar långsamt, låt oss mogna tillsammans!
Anders Rosenberg
Det började med berättelser. Med sagor, historier, serietidningar, romaner som alla var berättelser. Så småningom upptäckte jag tjusningen i att själv försöka skriva.
Sedan har jag fortsatt försöka skriva, och mest lärt mig att det skrivna ordet bara är en blek kopia av det talade. Men att det ändå kan vara förvånansvärt starkt.
Här vill jag emellertid undvika starka ord. Jag kommer att skriva om sådan jag möter i mitt liv. Av nödvändighet blir det lokalt, för jag rör mig sällan utanför tidningens spridningsområde. Om stort och smått blir det, mestadels smått och om någon finner det mödan värt att läsa det blir jag i ärlighetens namn lite glad.
Annars ägnar jag mig åt att vara 33 år. De sista fyra har jag arbetat som journalist på Ulricehamns Tidning.
Till exempel tycker jag bättre om att vispa grädde för hand än med elvisp. En gång i tiden var jag rätt hyfsad på att dansa Argentinsk tango och jag försöker ibland lära mig att skriva haikudikter. Fast nu blir det mest en och annan joggingtur.
anders.rosenberg@ut.se
Caroline Ljungberg
Jag heter Caroline. Är en 20 årig sprallig tjej som funderar och vill ganska mycket. Känns lite kul att andra ska kunna ta del utav det man går och funderar över eller det som händer och kanske till och med kunna identifiera sig lite i det man skriver. Jag kommer att skriva om allt möjligt som händer eller som man går och tänker på när man är i min ålder, ganska mycket med andra ord! Ni kommer dels att kunna följa hur det går med min distansutbildning där jag kommer att läsa till alternativ hudvårdare och allt annat möjligt som kan inträffa under en helt vanlig dag! Ni kommer säkerligen få läsa massor om mina klantigheter eftersom jag är ungefär lika smidig som ett kylskåp! Jag älskar att ha många saker i luften och jag kommer att skriva mycket om tiden efter min student, och vad jag har lärt mig av den. Det är en hel del man har mognat under bara ett år kan jag tala om! Hjälp... ett helt år har gått sedan dess redan!. Allt går så fort nuförtiden… eller hur? Kram / Carro
Huvudnyheter just nu
LÄS MER
