Mörkrädd för mindre
Onsdag 21 apr 2010, 22:54
– Det brinner därinne, sa städerskan när hon kom till jobbet. – Du behöver inte börja städa där, sa den gamle portieren – Okej, sa städerskan och började i andra korridoren. Det ska vara en autentisk skildring av vad som hände vid en hotellbrand på Öland för några år sedan. Man kan bli mörkrädd för mindre, men det kan tydligen slå så slint, när man inte har någon utbildning eller åtgärdsplan, om man ska tro brandutbildaren Robert Karlsson.
Idag hade vi brandutbildning på Kupan i Gällstad. Kunskaper att tillämpa hemma, på jobbet, när man reser, går och handlar, men som man hoppas att man aldrig ska behöva använda.
Det är helt ofattbart att folk inte lämnar en brinnande lokal. Exempelvis som vid diskobranden i Backa där ungdomarna fortsatte dansa trots att discjockeyn slutade spela. De tog inte brandlarmet på allvar.
Detta är dagens viktigaste lärdomar: Ta brandlarmet på allvar! Ha en handlingsplan för brandtillbud. Ta reda på var närmaste brandredskap finns. Håll dig nere under röken. – All rök är livsfarlig, man klarar 4 - 7 andetag. Stäng dörrar till branden. – Det förhindrar syretillförsel. Gå till uppsamlingsplatsen. – Liv går före egendom, så om någon saknas letar man innan man släcker.
Man kan tydligen bli så blockerad, att man inte minns 112. Då ska man tänka en mun, en näsa två ögon, men man får väl träna…
Är olyckan framme, har man inte lång tid på sig. Vi fick se en film med brandförsök. Det tog tre och en halv minut för ett vardagsrum att bli utbränt där branden började i en fåtölj som stod vid fönstret (gardinerna) och öppen dörr.
Som sagt, man kan bli mörkrädd för mindre.
Fredag 14 jan 2011, 05:37
Solnedgång över Stilla Havet. Vi sitter på första parkett på Dolphine Retreat och väntar på middagen och njuter av skönheten i Kealakekua Bay.
Det är helt sanslöst. Idag har vi paddlat till Kapten Cooks monument i en liten kajak. Vi klarade både av- och påstigning i hamnen och vid monumentet, de värsta momenten. Vi badar och har till och med snorklat. Vi har sett valar och jättesköldpaddor, på lördag ska vi på delfinsafari och förhoppningsvis få simma med dem. Ännu har vi inte sett någon humu humu nuki nuki apu a a, en blågul fisk, passar oss svenskar bra.
Vi är på den största ön, Hawaii, eller Big Island. Den är otroligt varierad, varmt vatten i havsnivån, och högsta toppen ständigt snöbetäckt. En bit uppåt finns regnskog, vi hade den stora äran att få en guidad tur med en eldsjäl, planterade varsitt träd och gick bland vilda papegojor och kakaduor. Vilken flora - boganvilla, kroton, monstrea, gullrankor och änglatrumpeter stora som träd.
Här finns gott om invandrare, det är lätt att förstå att de slagit sig ner här. Vilket klimat, nu är det vinter och cirka 25 grader C. Det märks på husen, byggda efter helt andra principer än våra. Detta inspirerar till att komma igång med orangeriet i vår.
Tills vi lyckas med uppkopplingen nästa gång ALOHA.
Måndag 03 jan 2011, 17:38
Avresedagen närmar sig med stormsteg. Snart ska katten krypa in i buren för sin lilla resa till kattpanget.
Idag har vi kompletterat packningen med var sitt par stödstrumpor för flygresenärer.
Den uppblåsbara stödkragen såg jag häromdagen. Nu lyser den med sin frånvaro, men i brist på bröd får man äta limpa, grannen hade ett par stycken som hon hade koll på. Så nu kan min obegagnade luftkudde känna sig blåst på resan.
Fredag 31 dec 2010, 19:42
Nyårsafton, det var väldigt vad fort den kom. I år har vi haft en Jan och Maria Berglin-almanacka att följa tiden i. Den är utomordentligt rolig och satirerna är på kornet. Eftersom minnet är kort, har vi roats av dem många gånger.
Berglins har en underbar uppfinning, Mörv, en helt egen månad inklämd mellan november och december. Tyvärr inget som har slagit i stor skala. Mörv innehåller många bibliska namn som kan vara förslag för den som söker något eget: Elisafan, Ussiel, Nefeg, Nimsi, Habaja, Evodia, Syntyke, Hackatan, Ohola, Oholiba, Gomer, Pallu, Haggedolim, Onias, Orpa, Hasselelponi, Hilkia, Mamre, Eskol, Malluk, Hofni, Mattan, Jamlek, Hammedata, Jefunne, Bucki och Hemdan.
2011 ska vi leva med en idyll skapad av Karin Larsson och avbildad av Carl Larsson. Roligt att den gamla klassikern håller sig. För mig är det barndomsminnen, då jag tillbringade många somrar i Sundborn. Ett av mina första föredrag var i konsthistoria, där jag visade Carl Larssons bilder med ett skioptikon. Nu ska vi ha dem på väggen hela året.
Torsdag 30 dec 2010, 12:05
Nedräkningen har börjat. Det är verkligen en underlig känsla att prova sommarkläderna nu. Utsikten är insvept i snö och rimfrost, på grannens ladugård hänger istappar som kraftiga stalaktiter och här står jag nästan naken och provar shorts, piratbyxor och sommarlätta tunikor. Baddräkten är så töjbar, så den bryr jag mig inte om att prova.
Tvätta, stryka, lappa och laga är klart, solspray med faktor 30 är inköpt. Återstår att packa ihop det hela.
Figuren är inte den bästa, men det ska jag jobba på när vi kommer fram. Snart, mycket snart ska bli långa och många promenader på Hawaiis heta sandstränder. Hoppas innerligt att vi inte möter några caribbean pirates. Kikade lite på filmen med Jonny Depp, som sändes härom kvällen av miljöskäl. Det var inga trevliga bläckfiskansikten, orkade inte se hela filmen.
Fredag 24 dec 2010, 19:05
Så kom den med fyrsprång. Trots att vi började förbereda oss redan i oktober, har den tagit oss med överraskning.
Det har varit en härlig förberedelsetid med mycket pyssel. Vi har bara bränt kalenderljuset till 15, men det saktade inte tiden. Nu tar vi resten av ljuset och dagarna på en gång. I år har det varit två fina julkalendrar att räkna ned december med. Det ska bli roligt att diskutera med barnbarnen i morgon, vad de gillade bäst. Vi har i alla fall följt både Gyllene Knorren och De vilda helgonen.
I år tar vi det lugnt med julklapparna. Lite stickat har det blivit, men köpepresenter hoppas jag få inköpt på vår januariresa.
Nu har vi julefrid, brasan sprakar, chokladasken är öppnad. Jullunch i all enkelhet intog vi till Kalles Ankas jul. Man måste hålla sig ajour med vad som händer på den fronten. Kan du vissla Johanna är en underbar tradition och snart kommer Karl-Bertil Jonsson på besök i vårt vardagsrum för 36:e gången..
De allra närmaste har fått handgjorda julkort i år. Det är lustigt att det alltid lyckas dimpa ner några kort från avsändare, som vi inte skrivit till. Medan julkänslan sitter kvar, hoppas jag att vi hinner lägga upp ett lager kort till nästa jul. Det är verkligen roligt att jobba med dem. Never ending card, ett kort som man öppnar, öppnar, öppnar och öppnar var roligast att göra, men tog längst tid. Till ett annat kort glömde jag skicka med själva julhälsningen. Mottagaren gissade i alla fall vad som skulle stått i den:
Med önskan om en riktigt God Jul och Gott Nytt år!
Måndag 20 dec 2010, 14:16
Vilket drag i kyrkorna. Tre julkonserter på två dagar med samma orkester blev det. I lördags var det spelning i Öggestorps kyrka, mitt ute i småländska obygden. Undran var stor, när vi för en gångs skull var först på plats, om några människor skulle hitta dit. Det gjorde det. Kyrkan var fullsatt.
Samma sak på söndagen. Då var det två konserter i Norrahammars kyrka. Oj vad slagverkare och blåsare gick igång. Ståpäls minst sagt. Och jag har avslöjat var de parkerat hästen som travar i jullåtarna.
Egentligen hade jag aldrig trott att det skulle bli så bra. I flera veckor har jag hört konserten växa fram, och så fort det började ta sig, slog dirigenten av.
För den som inte deltar i framförandet, är det inte särskilt roligt att tillhöra marktjänsten. Många varv hann det bli på stickningen i väntan på föreställningarnas början. Gott och trevligt fika blev det också under väntan i församlingshemmen.
Nu är musikanterna uppspelta och julen inspelad, så nu kan den komma.
Söndag 12 dec 2010, 17:26
Igår var det julmarknad med lussefirande på många ställen häromkring. Större delen av dagen tillbringade jag som tomtemor i barnrummet på Röda Korsets Mötesplats Kupan i Gällstad. Jag hade laddat upp med en mängd sagoböcker och pepparkakor.
Som tur var, hade jag tagit med mig en stickning, så att jag hade att göra för i år var det inte tomtejakt, så det var väldigt få som gjorde sig ärende till Kupan. En enda ynkans saga fick jag läsa.
Efter det åkte jag in till Missionskyrkan i Ulricehamn och i väntan på Tingsholmsgymnasiets luciatåg, köpte jag lotter, fikade och stickade ytterligare några varv på en raggsocka.
Det var ett ovanligt stort Luciaspel med många välsjungande deltagare, säkert ett femtiotal och en engagerad musiklärare. Lucia, tärnor, Staffan stalledrängar och dansande tomtar.
Efteråt serverades glögg, pepparkaka med ädelost och så var det dags för dragning i lotterierna. Ingen vinst blev det, men chansen finns kvar då tre av lotterierna inte blev slutsålda utan kommer att dras senare.
I morgon ser jag fram emot SVT´s luciamorgon, fast i år har jag inga hembakade lussebullar till fikat. På kvällen tittar jag på Eskilstunas lucia på ort och ställe, om det inte är för kallt och jag är för trött.
Söndag 12 dec 2010, 16:51
Bästa sättet att lära sig, är att prata med dem som kan. I synnerhet när det gäller stickning och virkning. Jag har just blivit färdig med min första Moebius sjal, och det hade jag aldrig klarat av att läsa mig till på beskrivningen.
Stort tack till innehavaren av Krusidull! Hon hade vänligheten att lägga upp maskor på en rundsticka och visa precis hur jag skulle göra för att komma igång.
Sjalen stickas så att den vrider sig ett halvt varv och draperar sig snyggt runt halsen även om man vill lägga upp den över huvudet. Sjalen har bara en ytterkant, för att förstå principen kan du ta en långsmal pappersremsa och vrida den ett halvt varv innan du limmar ihop ändarna och sluter den till en cirkel. Följ sedan ytterkanten och se, att man följer kanten runt på bägge sidor om centrum av pappersremsan.
Det är ett roligt mysterium, som stickkonstnären Elisabeth Zimmermann upptäckte på 80-talet, att man kan använda för att göra vackra sjalar. Man stickar sjalen från centrum och utåt i en oändlighetsspiral. Namnet kommer från en tysk matematiker som studerade fenomenet att om man tar en rektangulär pappersremsa och vrider den ett halvt varv innan man limmar ihop den, får man en yta som bara har en sida. Det låter vansinnigt och det är det också. Det känner man när man stickar den. Det ser ut som att det är något som är fel, rundstickan ligger hopsnurrad i stickningen och det är rätt. Det går inte att få ut den med mindre än att man är klar och maskar av alltihop.
Jag har redan börjat på min andra sjal. Det gick mycket lättare att starta den, för nu vet jag att sticka löst är att sticka l ö s t! Själva vridningen får man troligen av att man plockar upp maskor från botten av uppläggningsvarvet och på så vis stickar både framåt och bakåt i en evighetsspiral.
Du som vill prova, behöver ett hekto entrådigt ullgarn och en 80 cm lång rundsticka i grovlek 5,5 till 9. Lägg upp 130 maskor löst på rundstickan. Var noga med att uppläggningsvarvet ligger rakt på stickan. Vrid uppläggning upp och ned och sticka genom uppläggningsvarvets undre maskbåge. Kolla igen att uppläggningen inte är vriden runt stickan, och sticka inte i själva maskan utan i bågarna mellan maskorna. De först upplagda maskorna ska sitta kvar på stickan. Första sjalen lade jag upp för hårt, så jag plockade upp nya maskor med en virknål. Rundstickan ska se ut som den gjorde i förpackningen. När man plockat upp maskor i alla bågarna, har man dubbelt så många på stickan. Sätt gärna en markör här. Sedan stickar man de först upplagda maskorna på vanligt sätt.
Som du förstår, är det enklast när någon visar, fast nu när jag ser det så här, verkar det ju klart som korvspad. Uppsök närmaste garnbod, den har säkert en egen Krusidulltant.
Tisdag 07 dec 2010, 22:45
Bibliotek är en fantastisk inrättning. Vilken värld att upptäcka! Böcker inom alla genrer, ljudböcker, filmer, musik, lån av dator, tidningar och tidskrifter från när och fjärran. Föreläsningar, barnteater och sagostunder är några av aktiviteterna.
I förmiddags när jag, sen som vanligt, kom till biblioteket för den månatliga träffen med seniorer, mötte jag en hel busslast med små besökare. Läraren hade en meter lånekvitto i handen. Där stundar många läsupplevelser.
Läsecirkeln är ett opretentiöst, trivsamt och fantastiskt sätt att prata böcker med likasinnade. Många lästips blir det. Dessutom kostar det inget och fika ingår. Det enda som krävs, är att man anmäler sig.
Tills idag hade vi läst Doppler av Erlend Loe. En mycket udda och säregen historia om en man som bryter med duktigheten och blir kompis med en älg. Extra väl inprickat eftersom Erlend Loe besökte Babel häromsistens.
Idag motstod jag frestelsen att bära hem en kasse böcker. Det är mycket att stå i nu, så jag hinner inte läsa så mycket och när tiden tickat ut för låneböckerna tickar straffkronorna iväg. Det är det värsta med biblioteksböcker. Dessutom har jag mängder med böcker, ”sparade att läsa när jag blir pensionär”. Som om tiden skulle räcka till allt man vill. Gå inte på den lätta!
Fredag 03 dec 2010, 18:23
Två fredagar i rad har vi varit på bio. Först var vi på Cornelis, veckan efter var vi på del 1 av Harry Potter och dödsrelikerna. Stor skillnad både på film och publik.
Cornelis, tragiskt öde, stor musikskatt och många godbitar hade kommit med i filmen. Tänk att den medborgaren aldrig blev svensk medborgare.
Jag gillar verkligen Harry Potter. Underbar fantasi och frosseri i effekter. Men vad jobbigt att få filmen söndertuggad av grabben i stolen bredvid. Han hade försett sig med en stor påse chips och tuggade med öppen mun. – är den slut snart, undrade jag lite fint. – Neej, sa han lyckligt…
Prasselpapper, popcornstank och chipsknaprande – berättade jag för en bekant. – Då skulle du gå på bio i Indien. Där gör man allt på bio. Måste ta reda på vad hon menar med det.
Fredag 03 dec 2010, 17:56
Det blev en stor sjal eller liten poncho av dominostickningen. Det var ett roligt handarbete. I och med att jag stickade ruta till ruta, blev arbetet inte så tungt. Det blev några trådar att fästa, innan jag kom på hur jag kunde sticka in dem på en gång. Avslutningsvis stickade jag en smal kant runt hela sjalen och avslutade med två virkade blommor som knappar. Jag hade tänkt påta en snodd att fästa med, men jag kom inte på tekniken, så det fick bli en virkad snodd. Det är ett tag sedan jag stickade senast, men detta gav mersmak, tack vare handledningen jag fick på syfestivalen. Det är svårt att läsa sig till bara av beskrivning. Som blomsterknapparna. Det fick bli något mellan beskrivningen och eget påfund.
Av restgarnet blir det ett några par spiralstickade raggsockor till barnbarnen. Jag är redan på gång med nästa par. Garnet är flammigt så den ena dominorutan blev inte den andra lik. På sockorna är det spännande att se hur ett randigt mönster växer fram av sig självt.
Till nästa projekt har jag redan skaffat ett mohairgarn som är flammigt i mustiga färger och ny, grov rundsticka. Det ska bli en rundstickad vriden sjal, om den blir som tänkt, blir den som en liggande åtta. Den ska viras två varv runt halsen och man slipper den skrymmande knuten.
Annars är det förkylt. Då är det extra skönt att kura skymning. Brasan sprakar i öppna spisen och cd:n är laddad med skön musik. Just nu är den laddad med vunnen skiva från PRO.
Hoppas att jag ska vara kry igen till Änglagård del III har premiär. Jag håller tummarna för att mitt namn ska finnas i tidningen i morgon bland dem som vunnit en biljett. 230 ord fick jag ut ur VÄRLDSPREMIÄR. Jag är mycket nyfiken på hur långt det räcker.
Torsdag 18 nov 2010, 18:02
Det blev stående ovationer från en fulltalig publik för Lars-Erik Berenett och Christian Arin när de spelade Tisdagar med Morrie igår i Ulricehamn.
En fantastisk liten föreställning som bygger på Mitch Alboms bok med samma namn. Boken kom för några år sedan och berör på alla plan. Pjäsen förvaltar innehållet väl och scenografin var lysande i dubbel bemärkelse.
Jag tror att applåderna även tillägnades verklighetens Morrie, hans livsglädje och visdom och Mitch för att han delat med sig av sina upplevelser.
Efter föreställningen serverades fika och pepparkaka och möjlighet att diskutera pjäsen, men tyvärr blev det just ingen uppslutning.
Pjäsen är på turné och visas i mer än 60 föreställningar. Har du möjlighet, se den! Läs boken i vilket fall som helst!
Måndag 01 nov 2010, 09:20
Vad skönt det är att bli normal igen, att återfå den förlorade timmen! Fast det var ett tag sedan jag accepterade att tid kan bli förspilld.
Förspilld tid och ställtid är inte samma sak, men för mig är ställtiden ofta förspilld. Jag har skam till sägandes en förmåga att fastna i patiensläggande på datorn. Man kan inte vinna något, varken ära, berömmelse eller rikedom, ändå är det eggande att se om, hur och när kungen eller spindelharpan går ut. Nog rensar de huvudet alltid, men suget efter mer är stort: ” Jaha, så gick den ut, men nästa då?” eller ”nehej, inte den här gången, men nästa då?” Tur att det inte handlar om satsade pengar, fast tid kan vara pengar, även för en pensionär.
Nu ska jag försöka återgå till normalbeteende. Inte låta musen söka sig automatiskt till spelöppningen.
Jag har återfått min förlorade timma och accepterar inga tidstjuvar, tills nästa sommartid…
Tisdag 26 okt 2010, 12:49
Bär ditt barn som den sista droppen vatten... Det borde alla föräldrar få med sig från mödravården. Några föräldrar har till och med tatuerat in det på kroppen. Igår fick ett fullsatt bibliotek med sig det och mycket annat när Björn Ranelid gästade oss på sin föreläsningsturné.
Han har blivit folkkär. Han har ett självförtroende som knäcker varje Jante. Det var en njutning att höra honom tala om fred, människovärde, kärlek, ordets makt och sina böcker.
Det märktes att han trivdes, föreställningen blev två timmar lång. Folk som hade bussar att passa, blev tvungna att bryta upp. Frågestunden blev livlig. På första bänk satt en kvinna som handlat i hans mors charkuteributik. Världen är mindre än man tror.
Han berättade att han erbjudits att delta i Let´s dance. Förmodligen kommer han att tacka nej, liksom han tackat nej till att delta i en mängd andra program. Hoppas att han kommer att delta, övriga kulturetablissemanget kan han strunta i. Familjen får avgöra och tiden. Nog tror jag att du klarar dig galant Björn! Vi som träffat dig live kommer säkert att rösta på dig.
På sidan 73 i den nyutkomna Någon ser dig när du petar näsan, av Jan & Maria Berglin finns han omnämnd av de stornästa figurerna: – Jag hörde Jan Malmsjö stå och rya på Skansen. Är det inte dags att förnya det där konceptet nu? – Nä. Jag tycker att dom ska fläska på ännu mer! Släng in Tommy Körberg & Björn Ranelid också. Tre pälsklädda pösmunkar i sina bästa år: Deklamation! Sångdueller! Gnistrande metaforer i nyårsnatten!! (Boken finns inte på biblioteket än.) Pösmunkar är väl synd att säga, men visst vore det maffigt!
Söndag 17 okt 2010, 22:10
Har man inte att göra, så tar man sig eller Konsten att sätta fart på tillvaron – ta en burk kolsyrad läsk. Öppna den, tappa den och du får en aldrig anad upplevelse.
Det var vad som hände mig på konditions- och styrketräningen härom veckan. Jag hade glömt vattenflaskan hemma och fick en citrondricka av en bekant. Till råga på eländet, fick jag ringen i handen, så jag fick sippa ur ett hål som var en gång fem millimeter stort.
Under spinningpasset hade det varit gott med lite vatten. Efter styrketräningspasset var jag alldeles slut. Då bara gled burken mellan fingrarna. När den smällde i golvet, blev det rena fyrverkeriet. Burken snurrade och sprutade och lyckades sprida nästan hela innehållet innan jag lyckades fånga in rymlingen.
Det blev mycket golv att torka, om jag säger så…
Fredag 17 sep 2010, 21:31
Nu har jag haft fem ridlektioner sedan jag tagit upp min gamla kära hobby på gamledar. Idag hade vi hopplektion.
Det var med blandade känslor och fjärilar i magen som jag ledde in ”min” häst i manegen. Jag har sådan tur, att jag fått ha samma häst hela tiden. Ixi, samarbetsvillig, 9-årig valack. Totalt var vi bara fyra elever, så det blev tillfälle till många hopp, nästan som privatlektion.
Det handlade inte om någon höjd att tala om, men ett skutt skulle det bli. Puh, vad rädd jag var att rycka honom i munnen och/eller tappa balansen.
Att fatta galoppen, rida an, räkna galoppsprången, hoppa, räkna galoppsprång och rida ur banan. Det var helt underbart att känna, att det funkade, trots att det är flera år sedan sist. Tur att öronen stoppade munnen, det var ren och skär lycka att klara detta!
Träningsvärken har gett med sig. Tyvärr missade jag måndagsträningen för ryttare. Jag kom till slalombacken en timme för tidigt. Tog en tur upp till toppen medan jag väntade. Det blev en förskräcklig promenad. Jag trodde inte mina sinnen, så jobbigt det var. Sedan orkade jag inte mer.
Men jag kommer igen, och jag ska smygträna till nästa gång. Det är jag nästan säker på…
Måndag 13 sep 2010, 12:15
Dessutom en ganska slät och våt figur. Jag förstår inte hur jag hela tiden kan förtränga att jag har en kropp som inte vill samma saker som jag.
För att få ner kroppen till rimliga proportioner har jag tagit i med hårdhandskarna med mig själv. Ridningen går hyfsat och ger rejält med träningsvärk och ikväll ska jag ansluta till konditions- och styrketräning i grupp för ryttare. Dessutom är det svampsäsong. Det innebär långa skogspromenader i kuperad terräng och i egen takt. Men det är dåligt med flåset. Min onda spiral gör att jag gärna sitter vid datorn, läser eller pysslar. Kreativt och bra för huvudmusklerna men inte för skrotten, men som sagt nu ska det bli andra bullar.
När jag var och tränade med Kyra på hundklubben i veckan, hörde jag att det var svårt att få figuranter till helgens tävlingar. – Hur svårt kan det vara? Inte särskilt, sitta orörlig och vänta på att bli uppsökt. Men innan man kom så långt, skulle sökrutan stegas igenom och jösses med vilken fermitet det bar av. I skallgångskedja knatade vi genom träsk och över stockar och stenar i backar och dalar. Tråkig skog, inte en enda ätlig svamp såg jag på hela dagen.
När hon som hade om det pekade ut var de olika passen var, påmindes jag om mitt dåligt utvecklade lokalsinne. Vi hade blivit fler figuranter än pass, så vi skulle gå omkring och avlösa varandra. Då blev jag lite orolig. Jag fick en plats i ett tält och erbjöd mig att sitta stilla där, för att inte ställa till med någon oreda för de tävlande.
Efter diverse gymnastiska övningar hade jag intagit ett pyttelitet tält i en backe. Det var uppsatt vid en kraftig tall och en liggande stock. En stol hade jag fått med mig för att sitta på, men det var inte till att tänka på. I stället satt jag på tältduken över stocken. Med viss möda fick jag puttat in mössan och handskarna under rumpan på den kalla stocken. Först lutade jag mig mot stammen, men det blev för snett att sitta så. Ena benet somnade hela tiden. Ingen hund hördes, jag var inställd på att vänta en kvart på första ekipaget, så jag hade gott om tid att experimentera. Lösningen blev att ställa stolen på ett ben och luta den emot mig, så det blev en yta att luta mig mot.
Många tankar hann passera. Situationer ur många lästa deckare och sedda rysare for genom huvudet. Inte minst lådan som Anna-Greta Lejon skulle förvaras i vid en planerad kidnapping. Skönt att det var ljust ute och inga onda anslag kunde anas. Tiden gick, många droppar föll in genom lufthålet, men ingen hund dök upp och talade om för omvärlden var jag fanns.
Efter en dryg halvtimme dök en avbytare upp och jag blev friställd. Lite snopet, men nu har jag i alla fall ställt upp för klubben. Nästa gång jag ska erbjuda mina tjänster, hoppas jag vara i bättre form och skutta som en gasell över tuvorna.
Efteråt var det stärkande för självförtroendet att lyssna till de tävlande. Av fem startande i elitklassen var det bara två som lyckades gå vidare och få göra lydnadsproven. Någon fick materialfel och någon villade bort sig i sökrutan och tappade riktningen totalt.
Vid det laget satt jag torrt i trygghet i klubbstugan och fikade och väntade på prisutdelningen.
Torsdag 02 sep 2010, 12:44
Minns i november den sköna september… Samla grönt i ögonen för att klara vinterns behov. På Rångedala marknad gjorde jag en ny grön bekantskap som fick följa med hem. Huckleberry heter den lilla busken, som förväntas få blå och smakliga bär.
Marknaden var en bitvis säregen upplevelse. I grönsaksståndet såldes amerikanska blåbär som svenska. De var förmodligen svenskodlade, men det är något helt annat. Plommonen var så dyra, att försäljaren valde att ange priset per halvkilo, antagligen för att få det att låta billigare.
Jag fyndade fina servetter till decoupage och kunde inte motstå goda gräddbakelser av den gamla sorten. Och så köpte jag honung med propolis, att intas endast av medicinska orsaker. Dyr, men hjälper det när förkylningstider närmar sig, så var det en bra investering.
Äntligen är det svampdags. Promenaderna blir genast längre och mer intressanta. Kantarellerna är som bäst och trattisarna börjar få lite storlek. De och taggsvamp och Karl-Johan är mina favoriter. De är goda ihop och/eller var för sig och lätta att tillaga.
Jag ska försöka samla lite ridminnen också. Jag har ännu inte fått besked om varför jag fick så olidligt ont efter första passet. Kanske hjälper det med lite propolis…
Helst vill jag minnas att det var då, jag äntligen blev vän med vågen.
Fredag 20 aug 2010, 15:43
I takt med den stigande åldern, har jag börjat röra mig försiktigare och det är sällan jag får träningsvärk. Men efter onsdagens ridövning, aj och AJ.
Det blev till och med så illa, att jag blev tvungen att uppsöka läkare igår, för det jag brukar kalla ont i revbensspjället. Något jag brukar få när jag trampar omkring en stund med matlagning, städning, bakning, trädgårdssysslor – kort sagt gör det som behövs.
Nu känns min svider-värker-bränner-kropp i kubik. Skräcken att det kan vara något åt njurarna och möjligheten att få något smärtstillande fick mig att uppsöka vår fantastiska vårdcentral. Fast det satt en bit in att få komma.
Väl där fick jag träffa en läkare som log lite åt min ridövning, men jag hade ingen olycka. Han undrade hur det är med magen, jo – den är för stor, det är därför jag behöver rida. Fast det var inte riktigt så han menade. Jag fick värktabletter och en tablett som gör att magen ska tåla dem.
Han undersökte och skickade mig till röntgen. Det var ett riktigt sjå att komma omkull och i läge på britsen. Jag kan förstå, om personalen undrar hur en till synes frisk människa kan ha så många oj och aj i munnen.
Hemkommen satt jag en stund på hela ryggen medan jag väntade på att tabletterna skulle verka. Då ringde en väninna och påpekade att vi inte är nitton år längre. Länge har det varit så, att huvudet vill mer än kroppen förmår, men jag vill rida. Egentligen vill jag golfa också, men det tar mycket mer tid. Det är inte bara övningen jag vill åt, det är det sociala också. Hoppas att läkaren kommer på vad det är för fel. Om ett par veckor gör jag ett nytt försök, då ska i alla fall träningsvärken ha gett sig.
Fredag 20 aug 2010, 15:10
Mitt i sommarprogrammet ringer en telefonförsäljare och talar om att jag är utvald. Naturligtvis lyssnar jag artigt och väntar på att få höra till vad. – Bla bla bla, ett lotteri, bla bla, förknippas med Lill-Babs, bla bla vinster redovisas netto. Där gav jag upp och frågade om jag skulle få några provlotter, eller om jag var utvald till att få köpa lotter. – Du kan få köpa lotter… Där brast det för mig och jag avslutade samtalet med några ganska skarpa ord. Fy bubblan för falsk marknadsföring. Tänk om man skulle känna sig utvald av varje telefonsäljare, en ära att få boka en order av just honom/henne.
Vissa tider är heliga, att ringa under Sommarprogrammet är nästan lika illa som att ringa under Melodikrysset på lördagarna. Nu måste jag lyssna om, för att få veta om det var Helen Sjöholm Tommy Körberg spelade, idag när han hade ordet. Det var väldigt roligt att höra honom, och P1 har haft ett fantastiskt utbud av sommarpratare. Det har bara varit ett par, som inte intresserat. Och på söndag är sommaren slut.
Även om jag sen blir tillgänglig den tiden, 13.00 till 14.30, vill jag inte bli uppringd av någon som betraktar mig som utvald till att få köpa något, vad som helst!
Patrick Hjertén
Jag är en kreativ, matglad, bokslukande och känslosam pratkvarn. En kort summering av vissa facetter av min personlighet men eftersom det lilla aldrig skulle accepteras av redaktionen är det väl lika bra att jag fortsätter. Jag kommer ursprungligen från Ulricehamnstrakten och efter en runda i London och studier i Göteborg återvände jag till Ulricehamn för att arbeta som lärare i engelska och företagsekonomiska ämnen på Tingsholmsgymnasiet. Med andra ord är jag tillbaka på brottsplatsen. Att skriva ger mig ett oerhört nöje och därför hoppade jag på tåget vad det gäller att blogga på UT:s hemsida. Jag kommer att delge er bitar om saker som roar mig, saker som gör mig förbannad och ett och annat tips som ni antingen kan anamma eller förkasta. En kollega till mig säger alltid att jag har en väldigt cynisk och torr humor, vilket ni nog kommer att upptäcka.
Ingrid Saarva
Ingrid Saarva, född Jansson, 60+. Egenföretagare med inriktning på det skrivna och talade ordet. Jag är relativt nyinflyttad i Ulricehamns kommun, Götåkra, en trakt, dit jag inte har några andra bindningar än praktiska och, numera, känslomässiga. Jag har en holistisk livsåskådning, ser det hela i det lilla och det lilla i det hela. Jag är kroniskt nyfiken och har bara lämnat skolbänken rent praktiskt, jag önskar alla och mig själv ett livslångt lärande. I grunden är jag en humanist med teknisk, ekonomisk och social inriktning och utbildning. Min familj är min särbo, två söner, barnbarn, svärdöttrar och syskon. Min schäfer Kyra är min friskvårdare. Min bäste massör är katten Gustaf. Min blogg är funderingar om vardag och guldkorn - allt som gör livet värt att leva och lite till. Ädelt vin mognar långsamt, låt oss mogna tillsammans!
Anders Rosenberg
Det började med berättelser. Med sagor, historier, serietidningar, romaner som alla var berättelser. Så småningom upptäckte jag tjusningen i att själv försöka skriva.
Sedan har jag fortsatt försöka skriva, och mest lärt mig att det skrivna ordet bara är en blek kopia av det talade. Men att det ändå kan vara förvånansvärt starkt.
Här vill jag emellertid undvika starka ord. Jag kommer att skriva om sådan jag möter i mitt liv. Av nödvändighet blir det lokalt, för jag rör mig sällan utanför tidningens spridningsområde. Om stort och smått blir det, mestadels smått och om någon finner det mödan värt att läsa det blir jag i ärlighetens namn lite glad.
Annars ägnar jag mig åt att vara 33 år. De sista fyra har jag arbetat som journalist på Ulricehamns Tidning.
Till exempel tycker jag bättre om att vispa grädde för hand än med elvisp. En gång i tiden var jag rätt hyfsad på att dansa Argentinsk tango och jag försöker ibland lära mig att skriva haikudikter. Fast nu blir det mest en och annan joggingtur.
anders.rosenberg@ut.se
Caroline Ljungberg
Jag heter Caroline. Är en 20 årig sprallig tjej som funderar och vill ganska mycket. Känns lite kul att andra ska kunna ta del utav det man går och funderar över eller det som händer och kanske till och med kunna identifiera sig lite i det man skriver. Jag kommer att skriva om allt möjligt som händer eller som man går och tänker på när man är i min ålder, ganska mycket med andra ord! Ni kommer dels att kunna följa hur det går med min distansutbildning där jag kommer att läsa till alternativ hudvårdare och allt annat möjligt som kan inträffa under en helt vanlig dag! Ni kommer säkerligen få läsa massor om mina klantigheter eftersom jag är ungefär lika smidig som ett kylskåp! Jag älskar att ha många saker i luften och jag kommer att skriva mycket om tiden efter min student, och vad jag har lärt mig av den. Det är en hel del man har mognat under bara ett år kan jag tala om! Hjälp... ett helt år har gått sedan dess redan!. Allt går så fort nuförtiden… eller hur? Kram / Carro
Huvudnyheter just nu
LÄS MER
