fredag 30 juli 2010
fredag 30 juli 2010
Webbkrönika 2009-11-07 | Uppdaterad 2009-11-07
Sitter i fåtöljen. Rörd, lättad, tagen. Framför allt – Röd!
Det var inte som vanligt den här gången. Har gått omkring med en klump av oro i magen. Läst allt jag kommit över. Analyserat och reflekterat. Känt oro.
Det har funnits ett sting av kritik bland krönikörer och tyckare. Själv ville jag inte lyssna, inte tro något. Har mest känt en oro. En oro över att det någon gång finns ett slut. Ett slut på kärleken till det enda musikaliska som berör mig på riktigt.
Någon gång kommer det ju. Förstår det. Att ständigt överträffa det som gjorts tidigare är en omöjlighet. Måste vara en omöjlighet.
Därför, oro.
När releasen väl var ett faktum var oron så stor att jag valde att vänta. Rusade inte till affären för att köpa. Valde att inte ladda ned. Vågade inte.
Till sist brast det. 21.30 fredag kväll. Rusar från redaktionen till Hemmakväll för att få svar. Häng dem högt. Bära eller brista.
Hemmakväll säljer inte musik längre. Toksurfar lite Youtube och lyssnar stressat igenom några halva låtar. Vet inte vad jag ska tro. Vet inte vad jag ska tycka. Känner oro. Stan förblöder allt är stängt.
Lördag morgon och nu måste jag få veta. Radiocentralen måste bli min räddning i en för övrigt musikfri stad. Personalen ser min blick. Letar på K i skivhyllan. Ingen Kent.
”Du letar efter Kents nya. Jag ser det i dina ögon. Vet hur det känns”. Expeditens ord gör mig matt. Hans kroppsspråk gör mig förtvivlad. Vad jag känner? Det finns inga ord för det på det här jävla språket.
Röd är slutsåld.
Stressar hem genom Storgatan. Vandrar väntande och otålig utanför Apoteket. Hemma och direkt till datorn där nya albumet laddas ned digitalt. Ändå – oro. Vågar inte lyssna.
Så. Lördag kväll och har valt bästa fåtöljen. Med fårskinn, kudde i svanken. Framför kaminen. Macbooken i knät och lurar i öronen. Bära eller brista. Svaret måste fram.
Efter en vecka fylld av frustration, sömnlösa nätter, malande tankar och svåra kval släpper allt. Redan till de tunga syntbeatsen i andra låten, Taxmannen, kan jag andas ut. Känner för att resa mig upp. Skrika ut all jävelskap och bara dansa.
Kent har gjort det igen. Satt ord på mina känslor. Hittat musikslingorna och övergångarna som gör att det ryser från tå till hårfäste. Jag kände det första gången i en studentlägenhet i Växjö. Det var där vi hittade varandra.
Efter elva låtar sitter jag där igen. Tagen. Snälla det här är Sverige – gråt när ingen ser. Så jag håller mig. Familjen kan ju undra.
Oron är i alla fall borta.
______________________________________________________________________
Under strecket
En liten anekdot om det här med ulricehamnare och nybyggnation. Så fort det ska byggas något nytt i Ulricehamn så lyfts det fram så många nackdelar att de som klagar vrider sig själva ut och in för att hitta argument. Speciellt om någon får minskad vy mot Åsunden. När min systers man var på besök från Stockholm en gång i vintras sa han mitt på Järnvägsområdet. ”Jättefina hus de där nya – men varför byggdes de så långt från vattnet?”
Har fått ett anbud på ny fotbollsklubb via min agent. ”Kan du slå en passning längre än 10 meter är du välkommen i B-laget”. Funderar på att tacka ja.
Till sist: Var är vaccinet?
Henrik Erickson
henrik.erickson@ut.se
Telefon: 0321-262 31
Ja de har verkligen gjort det igen. Den här gången är det tom bättre än vanligt, i alla fall om man som jag är "gammal" synthare. Kul att även gamla punkare kan uppskatta elektroniska ljudmattor. Någon som håller med mig om att omslaget liknar Suedes omslag till Trash och Coming Up?
Ahh, känner igen mig sååå i din krönika om Kent. Skillnaden är att jag inte vågat lyssna på hela skivan än. Jag är tokrädd, men jag tror du räddade mig nu. Ska nog skaffa den i julklapp till mig själv. Roligt att följa dina krönikor, brukar läsa några då och då. Du skriver bra! God jul!
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (22 ST.)
ANNONSERA
© Ulricehamns Tidning. Allt material på UT.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
